Förvisso, vid sidan av liknande faktorer som höll på att forma den turkiska utrikespolicyn, fanns det andra faktorer vilka inte på något sätt var mindre viktiga. Dessa beskrevs i artikel 165 i den rapport som presenterade till den parlamentariska församlingen för West European Union (WEU) i anslutning till Turkiets ansökan om medlemskap i detta organ: "Det bör noteras att påståenden om de etniska och religiösa samhörigheterna med Azerbajdzjan är inte de enda skälen till Turkiets kompromisslösa attityd gentemot Armenien, vilket Turkiet vid upprepande gånger har stigmatiserat som angripare. Det har även strategiska och politiska skäl till att harmas över möjliga armeniska militära och politiska framgångar i konflikten. Ett av dem är att de armeniska framgångarna inte bara förstärker Armeniens anspråk på regionen i nordöstra Turkiet, vilken brukade bebos av armenier fram till massdeportationerna, nämnda i artikel 152. De armeniska framgångarna skulle även skada Turkiets position som handledare och beskyddare av den muslimska befolkningen i Transkaukasus och Centralasien. Dessutom har Armenien goda relationer med Iran, vilket har behandlat Armenien och dess befolkning på ett mycket bättre sätt under hela historiens gång än Turkiet. De armeniska framgångarna skulle därmed även ge ett extra lyft åt Irans politiska prestige - något som knappast är åtråvärt för Turkiet". 108
I gensvar till alla dessa olika faktorer som formade den turkiska utrikespolicyn etablerade Turkiet aldrig några diplomatiska relationer med Armenien. Istället satte man "Armeniens explicita övergivande av territoriella anspråk mot Turkiet, krav om ett erkännande om Turkiets skyldighet i det så kallade folkmordet på armenier och en lösning på Karabakh-konflikten" som villkor för etableringen av diplomatiska relationer. 109
Därmed var samtliga antaganden för ett förverkligande av HHSh:s och Ter-Petrosian s utrikespolicy gentemot Turkiet baserade på orealistiska grunder. Men Ter-Petrosian fortsatte att följa denna policy trots att den dåvarande turkiska presidenten, Turgunt Özal, den 6 mars 1992 hade uttalat att "i fråga om Karabakh är det nödvändigt att skrämma armenierna något". Özal skickade även flera turkiska officerare för att agera som rådgivare och träna den azerbajdzjanska armén och han skickade cirka 50 000 soldater till den armeniska gränsen. 111 När armenierna intog staden Shushi hotade Özal med ett militärt ingripande. Denna utmaning besvarades dock snabbt av Marskalk Evgenij Shaposhnikov, överbefälhavare för Oberoende Staters Samvälde (OSS). Han varnade att sådana handlingar kunde leda till ett tredje världskrig. 112 Hur som helst, strax innan sin död i april 1993, i en klar hänvisning till 1915 års folkmord, uttalade Turgunt Özal att "Armenien har inte lärt sin läxa från sin erfarenhet i Anatolien och det straff som den medförde". 113
I försvar av denna policy brukade personer nära Ter-Petrosians administration påpeka den betydelsefulla försändelsen av vete som nådde Armenien via Turkiet under den stränga vintern 1992-1993, medan man förbisåg Turkiets blockad av landet. Det man utelämnade var attAnkara tvingade ner de civila armeniska planen på mark i Turkiet och försenade den humanitära hjälpen i flera månader. 114 De nämnde inte heller de finansiella detaljerna runt denna fråga: "Efter många bysantinska taktiker och månader av försening gick Turkiet till slut på med att skicka de 100 000 ton vete som den europeiska gemenskapen hade lovat ersätta. Efter att ha förnedrat Armeniens hela befolkning i brödköer, började Turkiet till slut att skeppa vetet över gränsen i en mycket långsam takt och till ett mycket högt pris. Transporteringen av vete hela vägen från Ryssland till Armenien kostade endast två dollar per ton, betalbar i nedvärderade rubler. Turkiet tog $56 i betalning per ton i hårdvaluta. Armenien var tvungen att uttömma sina utländska valutareserver för att undvika brödupplopp." 115
|
