Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
År 449 hade den sassanidiske kungen Yezdgerd II utfärdat ett påbud riktat mot samtliga kristna i hans rike i vilket han begärde att de skulle acceptera mazdeismen. Bara detta i sig var skäl till ett fruktansvärt uppror i Armenien där folket samlades runt sin ledare Vartan Mamikonian, medlem i en av landets mäktigaste familjer, som under en tid hade tjänstgjort i den östromerska armén under Theodosius II:s tid. Armeniska präster, med ärkebiskopen i spetsen, samlades år 450 i Ashtishat och skrev ett brev i vilket de förklarade sin starka lojalitet gentemot kristendomen.
Perserna kördes ut ur Armenien, deras garnisoner sveptes rent, deras präster dödades, templen förstördes och folket beväpnades för att möta den sassanidiska motreaktionen som inte skulle dröja alltför länge.
Även i detta nationella uppror som återigen enade hela Armenien fanns det några adelsmän som förrådde sitt land och folk. Dessa som antingen befarade den sassanidiska hämnden eller mest av allt var upptagna med att försvara sina egna intressen gick över till persernas sida för att försäkra sig om deras gunst.
På våren 451 gick den persiska armén in i Armenien och mötte den armeniska armén med Vartan Mamikonian i spetsen den 26 maj samma år i Avarayr. Dåtidens armeniska historiker har uppskattat den persiska armén till 200 000 män och den armeniska till 60 000. Uppenbarligen är dessa siffror överdrivna men det är ingen tvekan om att den sassanidiska armén hade en förkrossande överlägsenhet över den armeniska i antal. 6
Den armeniska armén utförde sin uppgift med stort mod och stod emot fiendens armé som hela tiden förstärktes av reservtrupper. Vartan Mamikonian och 1036 av hans män, bland de åtta höga ledare fick sätta livet till i slaget. Senare fick de titeln folkets hjältar av armeniska kyrkan för sin uppoffring. Än idag firas deras minne varje år vid årsdagen av slaget vid Avarayr och har givits namnet Vartanank efter den stora ledaren. Deras minnen utgör en av de största och ärofulla sidorna i det armeniska folkets historia. Hjältedåden i Avarayr har hjälpt armenierna att under sekler glömma och kunna utstå de lidanden som man har tvingats genomleva. Namnet Avarayr har blivit symbolen för vilja och hopp hos ett folk som hade krossats under fiendens slag men som aldrig besegrades. I verkligheten räddade slaget det armeniska folket. Även om perserna vann slaget så led de stora förluster och tvingades att stanna upp för att återuppbygga sin armé. Och då de snart tvingades flytta sina trupper för att försvara sig mot hunnerna vid Turkistans gräns så övergavs försöken att omvända armenierna.
Yezdgerd II efterträddes av Pirouz (458-488) och återigen började de religiösa förföljelserna mot armenierna. Denna gång stod Vahan Mamikonian, Vartans brorson, i spetsen för det armeniska folkets motstånd. Armenierna fick nu även hjälp av iberierna (georgier) som ville försvara kristendomen. Armenierna lyckades försvara sig väl efter ett långt krig. 7 Fientligheterna och dödandet fortsatte fram till Priouz död. Hans efterträdare, Vologuése (488-491) slutade med försöken att omvända Armenien med våld, utnämnde Vahan Mamikonian till Armeniens generalguvernör och accepterade Armeniens fredvillkor som bestod av bl.a. erkännandet av Armeniens självständighet och religionsfrihet och borttagandet av eldtemplen från Armenien.
|
|
|
