Araberna hade, med sin naturliga misstänksamhet, ganska tidigt kommit fram till det ovannämnda faktumet. Detta blev orsaken till att, trots motstånd från armeniska furstendömen och deras uppror och de tillfälliga assistanser som de fick från Bysans i deras krig mot araberna, så var kalifaten medveten om fördelarna med de existerande självständiga furstendömena.
Denna period då Armenien hamnade i kläm mellan Bysans och arabvärlden liknade väldigt mycket den tid som landet upplevde mellan romarriket och arsacidernas Persien.
Laurent sammanfattar sitt verk som är tillägnade denna period på följande sätt: "Beläget på gränserna mellan de bysantinska och arabiska imperierna var Armenien ganska avlägset och svåråtkomligt, en plats dit de två supermakterna inte kunde ge sig ut på några äventyr och hålla sina trupper, förutom vid tillfällen då de krigiska och tungt beväpnade invånarna med fanatisk beslutsamhet i försvaret av sin självständighet, inte använde sig av sina trånga bergiga pass eller av de höga murarna i sina högt belägna starka fästningar. Araberna lyckades aldrig slå ner Armeniens styrkor. De måste alltid innan ett avgörande beslut om denna fråga både tänka på den egna allt svagare regeringen och de yttre hoten från Bysans och för att undvika att driva armenierna mot grekerna lät araberna dem vara och gick t.o.m. med på vissa privilegier. Å andra sidan, varje gång araberna ville erövra Armenien, var Bysans tvunget att glömma sitt agg mot armenierna och skydda landet, eftersom Armeniens existens avvärjde det stora hotet mot Konstantinopel i fall Islam skulle nå Svarta havskusten. På detta sätt tvingade de två stormakternas, arabernas och Bysans, intressen att hålla vid liv det folk som bägge visste var krigiska och upproriska och mest var till besvär men samtidigt inte kunde borste från fördelarna att ha deras styrka på sin sida. Armenien mellan araberna och Bysans blev alltid offer för den kontinuerliga maktkampen mellan dessa två och man kan säga att landet hade blivit en del av deras hasardspel. Landet fick ta emot smällar från båda håll men lyckades även under långa perioder utnyttja de två parthernas konkurrens för att spela ut dem mot varandra och inte hamna helt och hållet under den andres styre." 45
På detta sätt, med hjälp av motsättningarna mellan sin två mäktiga grannar men även tack vare sina invånares mod och självständighetsandan hos sina furstar, lyckades Armenien bevara sin självständighet och sin administrativa och politiska organisation.
Dock var det samma furstar som med sina personliga vinster i tankarna före sitt folks intressen blev det största hindret för skapandet av en enad och självständig nation och förhindrade att armenierna koncentrerade sina krafter i ett gemensamt syfte. Inget av upproren i Armenien, under 700-talet, bestod av de 40 000 män som ett enat Armenien kunde samla. Vid ingen av dessa uppror deltog mer än 5 000, på sin höjd 10 000 man. De armeniska furstendömen samorganiserade aldrig sina aktioner med varandra, utan mötte araberna på egen hand och vid olika tillfällen.
I sammanfattningen av denna period kan man citera Muyldermans som skriver: "Armeniens feodala historia är full av aktioner som utfördes av de stora adelsfamiljerna Bagratuoni, Mamikonian, Artzrouni och Rshtouni. Dessa familjer, trots sin stora berömdhet och storhet, var samtidigt en tillgång för sitt land genom sin lojalitet mot sina traditioner och en belastning med sin eviga maktkamp sinsemellan". 46
|
