Han ägnade speciellt mycket omtanke åt att inte röra armeniska organisationers grund och uppbyggnad, och av detta skäl behöll lagstiftningen, äganderätten och i synnerhet religionen dess egna former och särdrag. Men regeringens yttre form ändrades, den armeniska regeringsformen förnyades, hovet anpassades efter västvärldens system och nya administrativa enheter grundades.
Dock var majoriteten av dessa ändringar i enlighet med feodalismen. Detta system, som under denna period dominerade över alla andra regeringsformer, kvarstod som grunden till det armeniska samhället. Samtidigt som detta system inte längre, efter anpassningar till den västerländska modellen, var en källa till svaghet, vilket var fallet i det gamla Armenien, utan tvärtom, förstärkte makten på så sätt att storadeln blev kungens undersåtar och i gengäld till ägor och privilegier som de mottog från kungen så var de skyldiga honom sin lojalitet och lydnad.
När Levon II kröntes bestämde han baronernas och storadelns äganderättigheter över fästningar, städer, byar, palats och marker och t.o.m. skänkte dem nya ägor, men bekantade samtidigt dem med deras skyldigheter och uppgifter gentemot hovet och kronan. Storadelns ägor hade inte längre en privat aspekt utan tillhörde kungens makt och vilja. Kungen kunde när som helst återta ägorna som tillhörde en baron som hade misslyckats med att uppfylla sina löften eller plikter om lojalitet, eller avsagt sig dessa löften och sina skyldigheter gentemot kronan. Precis som i västvärlden och till skillnad från det gamla Armeniens seder, räknades baroner och storadeln, oavsett storleken på deras ägor och erövringar, till kungens undersåtar och makten över ägorna hade inte längre någon självständighetsaspekt.
Tydligen hade den armeniska adeln behållit rätten till dömandet för sig själva, trots att det enligt det gamla Armeniens lagar, som tyvärr höll på att glömmas bort, bara var kungen som hade rätt att döma någon till döden. Genom att återinföra detta grundsystem hindrade Levon II baronernas och storadelns maktmissbruk och återinförde kungens verkliga uppgifter som var att försvara de svaga mot överklassens makt och orättvisa.
Flera historiker, bl.a. Tournebize, beskriver denna totala lydnad hos Kilikiens armeniska baroner och storadeln gentemot kungen, något som inte var så omfattande i det gamla Armenien. Tournebize skriver: "De armeniska makthavarna förvandlades till baroner och hertigar. Med sina trohetseder gentemot kungen förband de sig att förse honom med styrkor vid krig mot fiender. I sin tur lät kungen dem delta i regeringsarbetet och delta i diskussioner om frågor rörande riket. Samtidigt erkände kungen deras rättigheter och privilegier över deras ägor och undersåtar. Han kunde även konfiskera ägorna som denna adel hade fått av honom". 107
Som följd av denna förändring som var på gång i västvärlden höll kungahusen på att komma ur sin svaghet och avsaknad av styrka och precis som Guizot skriver "återfick de sin allmänna karaktär och förvandlades till nationens överhuvud".
Självklart innehöll den sista delen av Nya Armeniens historia några förändringar och avtalsbrott från adelns sida, där t.ex. under Levon III:s styre några armeniska adelsmän vid hotet från Egyptens sultan mot Nya Armenien inte tvekade att ingå ett avtal med fienden som i gengäld garanterade deras privata intressen och rättigheter.
|
|
|
