För att skydda vägen till Indien försvarade Storbritannien ett försvagat ottomanskt imperium som var på väg att dö, då man resonerade så att denne var en bra vakt och tillräckligt starkt för att kunna försvara sin post men samtidigt så svagt att den i sig inte utgjorde något hot.
Östra Medelhavet förvandlades med tiden till Storbritanniens huvudförsvarsområde, ett väldigt viktigt försvarsområde som höll engelska politikers tankar väl upptagna precis som Rhens försvarsläge har sysselsatt de franska politikerna. 18
Försvaret av vägen till Indien mot hotet från ryssarna hade enligt engelsmännen tre huvudpunkter, d.v.s. måste koncentreras i dessa tre platser: Bosporsundet, Iskanderunviken och Persiska viken. 19 Och eftersom ockupationen av det armeniska höglandet skulle ge ryssarna möjlighet att hota alla dessa tre platser gjorde England sitt yttersta under hela 1800-talet för att hindra ryssarnas avancemang i Mindre Asien eller åtminstone försena det.
På så sätt förvandlade försvaret av det ottomanska imperiet Storbritanniens orubbliga huvudpolicy. Denna policy började vid slutet av 1700-talets med politikern Pitt och iscensattes trots protester från Burke, Fox och Grey och fortsatte med politiker som Palmerstone och Disraeli. 26
Denna policy förde England i motsatt riktning mot den policy som det själv predikade under 1800-talet i resten av världen vilken var grundad på regeln om att beskydda självständighetsrörelserna (t.ex. i Sydamerika, Italien och Polen) och ta parti för frihetskrävande tankar och istället blunda för illdåd och elände som Konstantinopels regering orsakade och stod för.
Dock var kontrollen över Bosporsundet, som England till vilket pris som helst ville inte låta falla i ryssarnas händer, av stor betydelse för Ryssland. 27
Ryssland hade dragits till Bosporsundet och Svarta havskusten av historiska skäl. Ryssland som ansåg sig vara arvtagaren till Bysans tyckte att det hade till uppgift att befria gamla viktiga bysantinska platser från turkarna. Föreställ er samma sak om katolska länder om Rom och dess helgedomar skulle vara i turkarnas händer. I denna fråga var Ryssland den ortodoxa världens arvtagare som under renässansen inte hade släppt tanken om befriandet av Konstantinopel, precis som Medeltidens kristna värld ständigt närde tankar om att befria Jerusalem. I verkligheten hade länderna på Balkan under flera sekler förvandlats till kristendomens "heliga mark".
Rysslands kontroll över Konstantinopel hade andra iögonfallande fördelar för landet också, då så fort ryssarna skulle få tillgång till Bosporsundet så kunde de utöva en enorm påverkan på länderna i Balkan och Mindre Asien och t.o.m. östra Medelhavet.
Men planerna för kontrollen över Bosporsundet hade även militära aspekter. Då de ottomanska turkarna hade kontroll över Bosporsundet så kunde de när som helst tillåta en mäktig fiende till Ryssland att få tillgång till Svarta havet och slå till mot känsliga och strategiska punkter (Ukraina och Kaukasus). Tvärtom, så fort Ryssland skulle få kontroll över sundet så kunde det koncentrera försvaret av hela Svarta havet till ett och samma lilla område, något som skulle förbättra och förenkla försvaret och på så sätt spara enorma resurser i styrkor och utrustning.
|
|
|
