|
|
|
Den armeniska frågan
"Vi lever i en era då mänskligheten inte kan leva med en nations döda kropp i sitt bårhus." Jean Jaurès
Avtalen i San Stefano och Berlin (1878)
I början av 1877-1878 års rysk-ottomanska krig var armeniernas situation i Västarmenien lika svår och t.o.m. mycket sämre än situationen för serberna i Bosnien och bulgarerna i Rumeli och Makedonien.
Resenärer vilka under de föregångna decennierna hade passerat genom den asiatiska delen av det ottomanska imperiet berättar många historier om denna situation. 1
År 1862 ägde märkliga massakrer rum i Toros-regionen. 2
År 1869 fick västarmenierna till slut, genom valet av Khrimian Hayrik till katolikos, en hårdför kämpe för sina rättigheter och han var personen som, istället för att försöka få Konstantinopels kristnas sympatier, ägnade sig bestämt åt sina egentliga skyldigheter och uppgifter. Så fort denna store religiösa personlighet satt på katolikosämbetet deklarerade han att "Jag ser inte mig bara som den religiösa fadern för Konstantinopels armenier utan är den religiösa fadern för alla armenier i det ottomanska riket."
Han rapporterade oavbrutet om situationen för armenierna i Västarmeniens provinser till Höga porten 3 men hans ansträngningar blev utan resultat. Turkarna lyckades att med hjälp av individer ur den asiatiska befolkningen i Konstantinopel tvinga denna armeniernas stora försvarare att ge sig.
Rån, mord och övergrepp pågick i samma utsträckning i Västarmenien och den armeniska befolkningen utsattes ständigt för attacker från kurdiska nomader och det turkiska etablissemangets korrupta och muthungriga system. 4 År 1876, under ett oförklarligt fanatiskt upplopp i staden Van, anföll de turkiska invånarna de armeniska kvarteren och satte dem i brand. 5
När man höll en internationell konferens i Konstantinopel, några månader innan det rysk-ottomanska kriget under 1877-1878, för att lösa Bulgariens fråga på ett fredligt sätt, vilket misslyckades, försökte även armenierna att få sina krav hörda under konferensen. 6
Under rysk-ottomanska kriget 1877-1878 förvandlades Armenien återigen till platsen för en rad horribla omänskliga illdåd som de irreguljära grupperna inom den turkiska armén begick mot armeniska befolkningen. Och det var så som majoriteten av armenierna i Bayazid och Vehiadin och Alashkert mördades. 7 (Enbart i staden Bayazid mördades 24 000 armenier 8 medan de armeniska befolkningarna i Kars, Basen och Van ådrog sig svåra förluster.)
När vi får reda på dessa uppgifter förstår vi varför de västarmeniska delegaterna ville att storhertig Nikolaj, befälhavare för ryska armén i Balkan, under de fredsförhandlingar, som den ottomanska regeringen hade tvingats till, skulle få garantier för armeniernas trygghet i fredsamtalen. 9
Storhertig Nikolaj välkomnade, efter tsar Alexander II:s godkännande, varmt de armeniska önskemålen om reformer i Västarmenien under ottomanskt styre och någon slgs administrativt självstyre inom de armeniska provinserna Erzurum, Van och Moush där armenierna var i absolut majoritet.
Det är viktigt att notera att den ottomanska regeringen till början välkomnade dessa armeniska önskemål eftersom den ottomanska regeringen fortfarande var skakad av förlusten mot Ryssland och var rädd för att ryssarna skulle stanna för alltid i de delar av Västarmenien som de redan hade under sin ockupation. Därför såg man det som mer fördelaktigt att gå med på armeniernas krav vilka omfattade ett begränsat självstyre för att därmed kunna bibehålla dessa provinser inom imperiet. 10
|
|
1) E. Smith och G. Dwight, Missionary Researches in Armenia, London, 1834, sid. 77; Boré, Correspondance et Mémories d'un Voyageur en Orient, Paris, 1840, vol. II, sid. 76 och 92; H. Southgate, Narrative of a Tour through Armenia, Kurdistan, Persia and Mesopotamia, London, 1840, sid. 43; Suzannet, Les Provinces du Caucase, Revue des Deux Mondes, april 1841, sid. 52-53
2) V. Langlois, Les Arméniens du Taurus et les Massacres de 1862, Revue des Deux Mondes, 15 februari 1863
3) A. Sarkissian, History of the Armenian question to 1885, Urbana, 1938, sid. 35-40, se en referat av armeniernas krav som var insända till Sublime Porte mellan 1870 och 1874.
4) Om dessa anfall se memoarerna hos den turkiske generalen Mehmut Mokhtar Pascha, Händelserna i öst, Paris, 1908, sid. 47-48.
5) Om denna se den Blåa boken (British Parliamentary Reports), Turkey, 1877, nr. 15, sid. 8
6) Se A. Sarkissian, History of the Armenian question to 1885, Urbana, 1938, sid. 51-54; se även K. Achguard, Rapport du Patriarche arménien de Constantinople sur les Arméniens de Turquie, Paris, 1877
7) Om massakrerna se vittnesmålen av New York Times reportern, C. Norman, Armenia and the campaign of 1877, London, sid. 247, 260, 267, 273, 299. För ytterligare källor till dessa illdåd se den turkiske militära författaren, general Izzet Fuad Pascha med titeln Autres Occasions perdues, Paris, 1908
8) C. Norman, Armenia and the campaign of 1877, London, sid. 273
9) Historien om dessa förhandlingar har återgetts av präst Pousdjouklian, den armeniske prästen i Andrinopel, i den armeniska tidningen Razmig Philippopoli (1906-1907) och en del av den finns återgiven i Sarkissians bok, History of the Armenian question to 1885, Urbana, 1938, sid. 61-64
10) Jacques de Morgan, Histoire du Peuple arménien, Paris, 1919, sid. 256; K. Tahmazian, turcs et Arméniens, Paris, 1919, sid. 10; A. Mandelstamn, La Société des Nations et les Puissances devant le probléme arménien, Paris, 1925, sid. 34-35
|
|
|
