Lucullus tillbringade vintern med sin armé söder om Taurusbergen, i omgivningarna av Tigranakert. Området Gordin som var under hans kontroll försåg honom och hans män med förnödenheter. Han planerade att göra slut på Armenien under 68 genom att på våren passera Taurusbergen och komma till Moush där han skulle krossa Tigrans armé.
Det fanns två vägar mellan Tigranakert och Moush: antingen genom Sasoun eller via nuvarande städerna Siirt och Bitlis. Lucullus valde vägen via Sasoun då den för det första var kortare och för det andra så passerade denna väg mindre genom bergiga områden. Detta alternativ var även bättre med avseende på vägens avgreningar i mindre vägar, medan det andra alternativet skulle göra det mycket lättare för armenierna att stänga vägen för Lucullus armé och leda dem i en fälla, genom att stänga den enda vägen till Bitlis och förvandla den till någon sorts Trimopil. 74
Vid slutet av februari 68 började Lucullus att marschera mot Moush och efter att ha gått 175 km under 10 dagar, varav 3 genom bergspassager, nådde han Moush.
Detta val av plats för sammandrabbning var Lucullus första egentliga misstag. Vetefälten nere på slätten hade mognat medan de i Moush på grund av kylan på den höga höjden inte hade hunnit mogna än. Detta resulterade i att Lucullus män fick mycket svårt att skaffa förnödenheter. Detta problem förvärrades av ett annat. Tigrans armé, på inrådan av Mithradates, hade delats i två delar: kavalleriet som leddes av Tigran och infanteriet som leddes av Mithradates. Dessa två arméer stred var för sig men med koordinerade drag, vilket tröttade ut romarna. När romarna svarade på den ena armeniska arméns anfall, drog armenierna sig tillbaka medan den andra armén slog till från andra hållet. 75
Lucullus omringade Mithradates läger, men Mithradates undvek att hamna i en sammandrabbning med Lucullus, samtidigt som Tigrans ryttare störde hela tiden den romerska armén genom sporadiska attacker som försvagade dem.
Kriget hade fått en hämndkaraktär. Precis som Mommsen skriver 76 så var Armeniens naturliga skepnad och arméns sammansättning, vilken nu bestod så gott som enbart av armenier vilka i sitt hemland slogs mot en främmande inkräktare, två mycket viktiga faktorer i det nya nationella kriget som Tigran förde i på hemmaplan med en ny taktik mot fienden, en ny krigsföring som visade sig vara ytterst effektivt.
Lucullus som ville få slut på det hela och tvinga Tigran till en direkt drabbning började vända sin armé upp mot Armeniens gamla huvudstad, Artaxata, dit Tigran hade flyttat sina kvinnor och skatter. Detta skulle tvinga Tigran att upprepa det försök han hade gjort Tigranakert.
Lucullus gick upp längs floden Eufrat och kunde ta städerna Manazkert och Gharakilisa, men Tigran lyckades stoppa honom mellan Gharakilisa och Diadin. Här drabbades de två arméerna samman och det var här som krigets utgång avgjordes. Vi har inga säkra bevis om denna drabbning utan det som finns kvar idag är sagoliknande berättelser som har lämnats av romerska historiker.
Enligt de romerska historikerna var det en svår och blodig strid i vilken det romerska kavalleriet inte lyckades att bryta fiendens linjer som hade omringat dem. Först på slutet av dagen när det romerska infanteriet kom till undsättning, lyckades kavalleriet slå sig fri. Vid slutet av dagen såg slagfältet ut enligt följande (återigen enligt romerska historier): slagfältet var fullt av romerska sårade och stupade 77. De armeniska styrkorna var så gott som orörda eftersom det armeniska infanteriet ännu inte hade gjort några insatser under dagen, medan den romerska armén på ett oreparerbart sätt hade tagit skada 78. I slutet av september föll den första snön och Lucullus var nu endast några dagar från Artaxata, men behövde fortfarande passera berget Ararat som var belägrat av den armeniska armén. Detta var något utöver de flesta romerska soldaters förmåga. Lucullus hade inget val förutom att göra reträtt. Senare har Lucullus själv berättat att hans soldater gjorde revolt och tvingade honom till reträtt.
|
|
|
