Detta Cypern-avtal, vilket formulerades under omständigheter som slutade till Englands fördel 18 och till ett högt pris för armenierna är en av Englands handlingar som förtjänar mest kritik. 19 Det bör påpekas att Disraelis policy under dessa få månader resulterade i att två av hans regerings ministrar, nämligen lord Carnavon (kolonialminister) och lord Derby (utrikesministern), avgick då dessa två vägrade vara delaktiga i Disraelis oanständiga handlingar. 22
Gladstones ekande röst i Englands underhus påminde med rätta om Disraelis lurendrejri och girighet 23.
Resultatet av detta avtal blev att England lovade att se till att evakuera Västarmenien före genomförandet av reformerna men tog på sig ett speciellt ansvar för genomförandet av dessa reformer 24. Precis som den engelske historikern Baxton har påpekat så skulle, med största sannolikhet, massakrerna under 1895-1896 och sedan 1915 års folkmord aldrig ha ägt rum om Ryssland inte hade tvingats av England att utrymma Västarmenien innan genomförandet av reformerna.
På så sätt förvandlades, den armeniska frågan redan då den för första gången ställdes framför det moderna Europa till en pjäs på schackbrädan i maktkampen mellan Ryssland och England. 25
När Berlin-kongressen började sitt arbete den 13 juni 1878 så hade Cypern-avtalet redan undertecknats men hade hållits hemligt och på så sätt så hindrade det inte den engelska delegationen att försvara det ottomanska imperiets helhet.
Armenierna hade också en delegation närvarande i form av Khrimian Hayrik, den framtida katolikosen, prästen Narbeh, Minas Tcheraz och S. Papazian, för att försvara armeniernas rättigeter under Berlin-kongressen. 28 Denna delegation åkte från Konstantinopel 29 mot Berlin och stannade på vägen i Rom, Paris och London. I den sistnämnda staden mottogs den av Gladstone, lord Salisbury, James Bryce och flera andra engelska försvarare av de kristnas frågor i Orienten.
Under den kongress, som hölls i Berlin, stötte de armeniska delegaterna ständigt på fientligheter från Bismarck 30och Disraeli men mottogs varmt av chefen för den franska delegationen och de två engelska representanterna Waddington och lord Salisbury.
Armeniernas krav som presenterades på Berlin-kongressen av de armeniska delegaterna krävde varken Västarmeniens självständighet eller dess annektering till Östarmenien, utan handlade uteslutande om genomförandet av reformer för att få slut på den olidliga situation som armenierna befann sig i på alla håll men i synnerhet i Erzurum, Moush och Van. De krävde reformer för skattesystemet, rättvisa och ordning och skapandet av ett polisväsende med blandning av turkar och armenier för att också låta armenierna delta i dess arbete. Dessutom ville de ha kristna ledare i sina provinser. Om deras krav skulle godkännas så skulle det i verkligheten innebära en förbättring i denna del av Orienten liknande de förbättringar som Libanons befolkning hade fått 1861 och som resulterade i allas belåtenhet fr.o.m. denna tidpunkt. 32 "De (armeniska delegaterna i Berlin-kongressen) har omöjligen maktlystna ambitioner i sina tankar. Det enda de vill är att Västarmenien ska ha en självstyrande kristen organisation med samma garantier som Libanons befolkning har fått." 33
|
|
|
