Rysslands handlande i den armeniska frågan var också till stor del infekterat av just dessa bittra erfarenheter från länderna i Balkan. 48 Denna behandling har erkänts med största oförskämdhet av en rysk politiker hos Dillon (irländsk politiker) då den ryske politikern har uttalat sig enligt följande: "Vi har två sätt för bemötande av kristna folk i Orienten där både två har utmärkts av de relationer som vi har haft med Georgien och Bulgarien. När georgierna vid slutet av 1700-talet utsattes för persernas attacker sökte de aktivt hjälp från oss i egenskap av deras allierade men vi svarade att vi var upptagna på annat håll. Perserna plundrade och förstörde deras land och dödade två av tre georgier. Då vände sig georgierna åter till oss, men denna gång inte som vän och allierade utan som förtryckta tiggare. Denna gång gick vi in och annekterade deras land till vårt eget. Däremot, i Bulgariens fall, begick vi ett oförlåtligt misstag och skyndade till deras undsättning utan att först låta två av tre bulgarer mördas. Vi räddade dem villkorslöst från turkarnas förtryck och nu har det resulterat i att just denna vår bulgariska lillebror har blivit vår fiende. Nu har vi bestämt oss för att inte upprepa detta misstag i armeniernas och makedoniernas fall." 49
Dessutom bör man påminna om att efter mordet på tsar Alexander II och Loris Melikians (den armeniske befälhavaren och Rysslands inrikesminister) avgång hade den ryska regeringens policy om inrikesfrågor hamnat hos en reaktionär grupp vars frontfigur var Poibiedonostsev och denna grupp började sin policy om tvångförryskningen av alla ickeryska folk, i synnerhet de folk som enligt denna grupp var mer utvecklade så som finnar, balter, polacker och armenier.
Ryska reaktionära makthavarna kom i sin fientlighet gentemot östarmenierna att stegvis bli rädda för att genomförandet av reformer i Västarmeniens provinser skulle bli första steget mot Armeniens självstyre vilket i sin tur senare kunde resultera i Armeniens självständighet, en stat som onekligen skulle påverka östarmenierna och bli ett hinder för Rysslands framtida inflytande i Mindre Asien. 51
Den nya policy hos Ryssland som startade fr.o.m. 1881, d.v.s. med maktövertagandet av tsar Alexander III, blev mer och mer påtaglig och uppenbarades med tiden, isynnerhet fr.o.m. 1890, på ett tydligt sätt.
England, till skillnad från Ryssland, engagerade sig med stor glöd i utvecklingen och framstegen hos nationerna på Balkan och resonerade att så fort Orientens kristna nationer skulle frigöra sig från turkarnas styre skulle de inte automatiskt lyda under Ryssland utan skulle komma att kräva ett fritt och självständigt liv.
England hade sakta men säkert, utan att överge sin policy om att skapa ett starkt hinder mellan Ryssland och Indien, kommit fram till slutsatsen att skapandet av ett sådant hinder med det sönderfallande ottomanska imperiet är en bortkastad tid. Endast ett reformerat ottomanskt imperium kunde förse britterna med ett sådant hinder på Indiens väg och därmed kan vi förstå den brittiska regeringens ständiga ansträngningar som ville tvinga Turkiet att med genomförandet av reformer förstärka sin inre struktur och sluta med den organiserade förtrycksregim som var de ottomanska sultanernas kännetecken.
|
|
|
