Men den viktigaste aktionen bland dessa är upproret i Sasoun år 1904 som med skapandet av två permanenta fronter, en i norr mot Moush och en i syd mot Diyarbakir, fick karaktären hos en riktig militäraktion. Ledarna för de armeniska krigarna samlades runt Andranik i Sasouns berg, men bland dessa fanns även andra framstående krigare så som Hrayr, Gevork Tchavoush, Keri, Murad, Sepouh, Smbat, Kaytzak Arakel och Gayl Vahan.
Dessa hjältar stod i främsta ledet hos de modiga bergsborna i Sasoun och kämpade mot de turkiska styrkorna (tio förband i Moushs front, tre förband i Diyarbakirs front plus 1 000 kurder) under månaderna mars och april. Vahan Mamselian, dashnak-partiets representant och Hrayr stupade som hjältar i detta krig som är en av symbolerna för det armeniska folkets kamp för frihet.
Detta krig i Sasoun gjorde ett enormt intryck på den armeniska nationens tankar och anda. Och om armenierna i Transkaukasus året därpå kunde slå tillbaka tatarernas anfall som hade hetsats fram av det tsarryska styret så var den tack vare det självsäkerhet som armenierna hade erhållit efter kriget i Sasoun, något som armenierna hade saknat under mer än 400 år.
Man kan säga att det var dessa strider som startade detta nya tankesätt som väcktes upp av ropet för frihet hos en nations anda som var krossad efter sekler av slaveri. Och det var återigen dessa strider som återuppväckte krigskonstens seder och vanor hos ett gammalt krigsfolk som under flera sekler inte hade kunnat strida. Vi vet att stridlystenhet inte är något som kan uppväckas hos människan utan är resultatet av lärdom av pionjärer och hjältar. Alla arméer lever på de gamla seder och vanor som ledarnas och soldaternas ära och betydelse är förknippade med. Ja, det var dessa strider hos armeniska revolutionära rörelsen som har lärt armeniska folket den nya krigsseden, en sed som senare skulle ärvas av frivilliga armeniska soldater under första världskriget och senare av den armeniska nationella arméns soldater.
Men denna sed tillkom på bekostnad av förlusten av nationens utvalda hjältar. Senare skrev Vanadian det följande om denna fråga: "Det finns inte någon mer sorgsen och smärtfull historia än historien om armeniska nationens uppvaknande. Hela generationer föll offer för dem mest obarmhärtiga förtrycksstyren och gick förlorade. Tusentals och åter tusentals ungdomar från olika samhällsklasser kastade sig in i en oviss kamp mot en tyrannisk regim och dog i strider, i galgen eller i fängelsehålorna." 55
Och till slut bör vi påpeka att denna påbörjade armeniska frihetskamp egentligen skedde vid två olika fronter. Det är sant att det som började som den armeniska rörelsen till en början endast hade målet att försvara av armeniernas rättigheter i Västarmenien, men även detta motarbetades med alla medel, av det tsarryska styret.
De tidigare åtgärderna hos den ryska regeringen vid den rysk-ottomanska gränsen under 1894-1896 års massakrer påminde på ett förvånansvärt sätt om de beslut som den preussiska regeringen fattade mot Ryssland vid polska upproret år 1863 56.
Under de kommande åren, när armenierna i Transkaukasien organiserade sina fälttåg för försvars- och hämndaktioner i Västarmenien, tvingades de att slåss på två fronter, d.v.s. en mot ryska styrkor och en mot turkiska och kurdiska styrkor.
Hundratals armeniska krigare stupade för kulor från ryska förband, vilka skulle vakta den rysk-ottomanska gränsen och hade order om att samarbeta med de ottomanska styrkorna.
Dessutom kommer vi i nästa kapitel att återge den påbörjade kampen mellan den tsarryska makten i Transkaukasien och armenierna samt armeniernas försvarsåtgärder som deras revolutionära partier organiserade, partier vilka ledde kampen i Västarmenien och visade ett symboliskt värde för en nations politiska och mänskliga krav och tankar.
|
|
|
