Dock när de allierade närvarade i Lausanne lämnade de en viktig påtryckningsfaktor på Turkiet, nämligen de allierades ockupation av Konstantinopel som fortfarande var i de allierade styrkornas händer. Även om de allierade skulle backa om Armeniens fråga till turkarnas fördel så var det fortfarande en fråga om de allierades anständighet och trofasthet ifall de skulle skaffa en bit mark för de hundratusentals kringvandrande hemlösa västarmenier vilka hade körts bort från sina hem och anskaffa dem överlevnadsmöjligheter.
Men i Lausanne, som egentligen inte var någon konferens för att ingå ett nytt avtal utan bara för att bara kontrollera det befintliga avtal från Sèvres, var stormakterna mer upptagna med att roffa åt sig så mycket de kunde av rättigheterna om gruvdrift, byggandet av järnvägar och dylikt, istället för att försvara intressen hos sin uppoffrande allierade från första världskriget. Alla förslag om lösning av Armeniens fråga genom återlämnandet av Kars och Van eller genom skapandet av ett armeniskt nationellt centrum i Kilikien möttes av de allierades ointresse och den turkiska regeringens motstånd.
Till slut, precis som Winston Churchill påpekar, blev det så att "I Lausanne-avtalet som etablerade en ny fred mellan de allierade och Turkiet letar historien förgäves efter namnet Armenien". 37 Och återigen har det bevisats att politiken är okänslig gentemot både skamlighet och ärlighet.
Det är nu nutidens och framtidens plikt och ansvar att visa att den inte har varit så okänslig i denna fråga och att lösningen på Armeniens fråga alltjämt kommer att förbli ett huvudvillkor för upprätthållandet av en bestående fred i Främre Orienten.
Dessutom bör man påpeka att förhoppningarna hos de personer som förrådde Armenien i Lausanne för ekonomiska vinningar aldrig slog in och det nya Turkiet förnekade återbetalningsskyldigheten för alla lån tagna av den ottomanska regeringen och stängde sina dörrar för utländska entreprenörer.
Fr.o.m. denna stund har efterföljare till Lausanne-avtalets undertecknare fått tillfälle att tänka om sin politik om att offra anständigheten för materiella vinningar och har till slut sett att de har förlorat båda delar. 38 Detta är tyvärr något som finns än idag i det tjugoförsta århundradet.
|
|
|
