Under hela 1921 och 1922 fortsatte de individuella republikernas strävan för egna distinkta gränser att tvina bort och konsolideringen av Transkaukasus i en enda enhet. I november 1921 godkände partiorganisationerna i Armenien och Azerbajdzjan ett förslag för den politiska föreningen av Transkaukasus. Ordjonikidze lyckades övertyga den georgiska partikongressen att godkänna åtgärden, mot den georgiska centralkommitténs inrådan. Den 12 mars 1922 undertecknade representanter från Armenien, Georgien och Azerbajdzjan avtalet som skapade den Federala Unionen av de Sovjetiska Socialistiska Transkaukasiska Republikerna (FSSSRZ). Denna, tämligen lösa, överenskommelse mellan republikerna var en kompromiss mellan de centraliseringsanhängare, vilka ville ha närmare kontakter mellan republikerna och RSFSR, och georgierna, vilka favoriserade större autonomi för republikerna. Men centraliseringsanhängarna var inte belåtna med denna uppgörelse, och i september 1922 introducerade Stalin en plan för att föra de alla nationella republikerna (Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Ukraina ochGeorgien) som autonoma republiker in i RSFSR. Detta skulle, på ett effektivt sätt, sätta punkt för deras självständighet och göra dem helt underordnade ledarskapet i Moskva. Lenin motsatte sig detta centraliseringsförsök och, även om han var dödligt sjuk, lyckades han stoppa Stalins planer. Istället för att slå ihop dem med RSFSR, ingick de fem nationella republikerna och RSFSR en ny politisk federation, Union av Sovjetiska Socialistiska Republiker (USSR), vilken kom att formellt existera från och med december 1922. Samtidigt som FSSSRZ upplöstes skapades en något mer centraliserad federation, den Transkaukasiska Federativa Sovjetiska Socialistiska Republiken (ZSFSR). Den 30 december gick ZSFSR in i USSR. Därmed var den Armeniska Sovjetiska Republiken en medlem i den transkaukasiska federationen, som i sin tur var en del av USSR.
I verkligheten existerade det sovjetiska Armenien inom det pseudofederala systemet i vilket den sista beslutfattande makten låg utanför republiken. Den allra viktigaste frågan om vem som skulle bestämma budgeten avgjordes till Moskvas fördel och Armeniens budget blev en del av ZSFSR:s budget, vilket i sin tur var en del av budgeten för hela USSR. Det styrande partiet i Armenien var inte något separat och självständigt Kommunistparti, utan en konstitutionell del av det All-ryska Kommunistpartiet (PKP), en lokal avdelning i den ytterst centraliserade politiska organisationen, ledd av en liten grupp män i Moskva.
Under hela det tidiga 1920-talet kom Armeniens politiska struktur att alltmer likna den hos RSFSR. I januari 1922 antog Armeniens Första kongress för sovjeterna en konstitution som hade satts samman enligt den motsvarande hos RSFSR. Överallt fanns betoningen på standardisering och uniformering, vars mål var skapandet av ett starkt och förenat land. Ledarna i Sovjetiska Armenien mottsatte sig inte centraliseringen, i likhet med de georgiska fram till 1923, utan samarbetade med Stalin och centraliseringsanhängarna, vilka ändå fick sin vilja genom. Lenin, för sjuk för att kämpa emot längre, dog den 21 januari 1924. Hans underbarn, den Sovjetiska Unionen, överlevde, men hans bild av den som en union av relativ autonoma republiker dog med honom.
I Armenien kunde Kommunistpartiet säkra sig ett maktmonopol. Alla andra politiska organisationer eliminerades så småningom. Under påtryckningar från den dominerande politiska makten övergav Dashnaktsoutyoun formellt, i november 1923, sin lokala organisation i Jerevan. Inom några år efter etableringen av sovjetsystemet hade Armenien, på alla sätt, upphört att vara en suverän stat, även om den betecknades så enligt den sovjetiska lagen. Inom republiken, så som över hela Sovjetunionen, hade den representativa regeringen upphört att ha någon som helst betydelse. En enpartiregering, styrd av män som var lojala mot det centrala kommunistledarskapet i Moskva, hade etablerats i Armenien. Med tiden då den Ryska Politbyrån mer och mer föll under inflytandet av en enda man, Josef Stalin, så var det även i Armenien så att de kommunister vilka visade sig lojala mot Stalin kom till makten och de som misslyckades göra det avlägsnades. Det armeniska sovjetiska Kommunistpartiet, lett av Ashot Hovhannisian mellan 1922 och 1927, Hajk Hovsepian under 1927 och Haikaz Kostanian mellan 1928 och 1930, vägrade tolerera ickekommunistiska inflytelserika personer på viktiga poster. År 1927 avlägsnades den oberoende marxisten ("Spetsifist") Davit Ananun, en briljant socialkritiker och politisk analytiker, från sitt arbete som en del av kampanjen mot "kontrarevolutionära nationalister". Andra tidigare dashnakister och mensjeviker avlägsnades också från institutioner och particeller. 120 medlemmar ur "Trotski -oppositionen" arresterades under april 1927 och under dessa oroligheter avskedades förstesekreteraren Hovhannisian för att ha underskattat riskerna med de småaktiga marxisterna. Dessa utrensningar, en del av den Stalinistiska konsolideringen av makten, satte punkt för perioden av relativ intellektuell tolerans i de armeniska och andra sovjetiska politiska cirklarna.
|
|
|
