År 1990 hade Gorbatjovs strategi för reformeringen av den politiska strukturen, samtidigt som man bibehöll ett förnyat Kommunistparti, lett till en djup polarisering av den sovjetiska politiken. Hans policy hade misslyckats att återuppliva den stagnerade sovjetiska ekonomin och hotade istället Sovjetunionens sammanhållning. Hans extraordinära utrikespolitiska framgångar erkändes i omvärlden, men i Sovjetunionen möttes han av allt mer frekventa och mer hotande kriser. I Transkaukasus, så som i resten av det sönderfallande Sovjetunionen, uppfödde cykeln av den ekonomiska nedgången och den radikaliserade policyn varandra. Både de ofullständiga politiska reformerna bevarandet av de gamla strukturerna, och de nationella revolterna hade negativa effekter på ekonomin. I januari, under påtryckningar från HHSh, reviderade den Armeniska högsta sovjeten republikens konstitution och gav sig själv rätten att validera USSR-lagar. Centralregeringens auktoritet tynade bort och Kremls förordning kunde framtvingas med polis och soldater.
Mer än två år efter Karabakh-konfliktens början hade armenierna gått från att ha varit en av de mest lojala sovjetiska nationerna till att totalt ha tappat sitt förtroende för Moskva. De märkte en pro-azerisk syn hos den officiella mediebevakningen vilken behandlade båda sidor som likvärdiga i deras anspråk och som var lika medskyldig i uppblåsningen av våldet. Gorbatjovs vägran att ge Karabakh till Armenien och hans misslyckande i stoppandet av blockaden övertygade folket om att Kreml kalkylerade de politiska fördelarna i att backa upp muslimerna. I Armenien slets Kommunistpartiet, under Suren Haroutunians ledning, mellan Kremls vägran att förena Karabakh med Armenien och den växande folkliga rörelsen som inte nöjde sig med något annat.
Plötsligt, den 13 januari 1990, medan en kvarts miljoner azerier lyssnade på tal på Bakus centrala torg, bröt grupper av unga sig loss från massorna och började springa genom staden och slog och dödade armenier. Två dagar senare förklarade den centrala sovjetregeringen undantagstillstånd i Azerbajdzjan och startade en rad manövrar, först i Karabakh och andra områden och sedan mot Baku. Den 20 januari, medan den Populära fronten organiserade ett slumpmässigt försvar av staden, stormade sovjetiska arméns trupper Baku och dödade hundratals människor. De flesta armenier evakuerades och militären återinställde makten hos det azeriska Kommunistpartiet och kuvade den Populära fronten. Det som hade börjat som en fredlig konstitutionell rörelse för de armeniska rättigheterna i Karabakh hade, våren 1990, degenererats till blodbad i Azerbajdzjan, evakueringen av den armeniska församlingen i Baku och gerillakrig mellan två nationer i södra Sovjetunionen.
Med Kommunistpartiets snabba nedgång och de folkliga nationella krafterna långt ifrån enade, kunde ett maktvakuum kännas i Armenien. Allierade intellektuellt och politiskt med den demokratiska oppositionen som hade bildats i Ryssland runt Boris Jeltsin, var den armeniska nationella rörelsen fast besluten om nedmonteringen av det kommunistiska systemet i förberedelse för en eventuell politisk självständighet och övergången till marknadsekonomi. Med Haroutunians avgång som förstesekreterare för det Armeniska Kommunistpartiet (den 6 april 1990) och valen under våren och sommaren 1990, gav den gamla politiska eliten så småningom plats för en ny politisk klass som hade mognat under de två åren för Karabakhs rörelse. Till en början verkade kommunisterna och deras motståndare lika starka vid valundersökningarna och Levon Ter-Petrosian talade om en möjlig koalitionsregering. Men vid slutet av juli uppenbarade sig att ickekommunisterna skulle vinna en parlamentarisk majoritet. Efter flera omgångar av omröstningar, valde det nyvalda armeniska parlamentet Levon Ter-Petrosian som sin nye talman, istället för den nya kommunistchefen, Vladimir Movsesian.
|
|
|
