Under 1995 föreslog medlarna de följande grunderna för en förhandling: Karabakh skulle formellt kvarstå inom Azerbajdzjan men med sin egen polisstyrka, militära och säkerhetsstyrkor. Dess fullständiga autonomi skulle inte inkludera rätten till etableringen av diplomatiska relationer men skulle garanteras av internationella fredsbevarande styrkor, vilka skulle stationeras i Latchin-korridoren med formella säkerhetsgarantier från NATO och USA. Armeniernas attityd gentemot denna autonomi beskrevs i en anekdot som cirkulerade vid denna tidpunkt. Den berättade att några armenier från Karabakh hade tagits till Åland, en autonom ö styrd av dess svenska invånare men inom Finlands politiska gränser. När de tillfrågades huruvida en sådan autonomi skulle fungera för dem, överraskade armenierna sina värdar genom att svara positivt. "Är ni säkra på att ni skulle acceptera en sådan autonomi?" upprepade de överraskade värdarna. "O ja", svarade armenierna, "men endast inom Finlands politiska gränser!" 1
Tiden hade sällan varit på armeniernas sida under Karabakh-konflikten, och situationen skiftade mer och mer åt Azerbajdzjans fördel under de fyra och halv åren efter undertecknandet av eldupphöret år 1994. Armenierna ockuperade 13% av Azerbaidjans territorium och konflikten hade orsakat hundratusentals azeriska flyktingar inom Azerbajdzjan (det bör nämnas att den azeriska sidan har använt sig av andra siffror i sin propaganda och angett att 20% av landet är ockuperat samtidigt som upp till 1 miljon människor är på flykt. Men om man beaktar faktumet att Azerbajdzjans yta är 86 600km², medan Karabakhs area är 4 400km² och de ockuperade områdens yta uppgick till 7 059km², så ser man att den totala ytan, inklusive Karabakh, är dryg 13% av Azerbajdzjans totala yta och inte 20%. Dessutom pekar siffror presenterade av Röda korset och de europeiska organisationer att antalet azeriska flyktingar är på sin höjd ett par hundra tusen och knappast den siffra som de azeriska myndigheterna påstår). Korruptionen och den ekonomiska polariseringen i Armenien överskuggade den pågående övergången till marknadsekonomi. Regeringen hade bannlyst ett stort dominant parti och utfört storskaligt fusk under valrörelsen. Och till slut hade armenierna i Armenien och Karabakh blivit mer och mer misstänksamma mot Västs egentliga intresse i lösningen av konflikten, vilket förde dem mer och mer mot deras traditionella allierade, Ryssland.
Samtidigt verkade Azerbajdzjan som ett mycket bättre alternativ, ekonomiskt sett, från Västs, och i synnerhet USA:s, perspektiv. Med sina enorma oljereserver kunde Azerbajdzjan förvandlas till ett kaukasiskt Kuwait. USA:s regering, som hade stött sina oljebaroners intresse i Iran och Irak, var villig att göra det igen i Kaukasus. Baku fick nu plötsligt nya högt uppsatta vänner i Washington och Houston, och bland dem syntes gamla amerikanska statssekreterare och säkerhetsrådgivare. Inflytelserika amerikaner, vilka tidigare var otåliga i väntan på att konflikten i Karabakh skulle få ett slut innan oljan i regionen kunde exploateras, visade sig nu plötsligt vara mer toleranta mot starka ledare som kunde hålla sina små republiker i styr och vänliga mot Väst. Armenien hade plötsligt förlorat sin demokratiska patina, medan Azerbajdzjan inte längre förväntades att ha någon.
Under maj 1997 verkade parterna ha hittat en acceptabel grund för att fortsätta förhandlingarna från. Man hade delat upp problemet i två delar: del 1 som handlade om upphörandet av striderna medan del 2 handlade om den svåra frågan om Karabakhs status. Man menade att det skulle gå att fortsätta förhandla om delarna var för sig utan att vänta på något beslut om den andra delen.
Förmedlarna tyckte att fördelarna med accepterandet av del 1 i uppgörelsen var givna. Azerierna skulle återfå sina ockuperade områden utanför Karabakh, vilket då skulle demilitariseras. Karabakh skulle fortsätta att finnas i dess existerande form fram till den tidpunkt då man uppnådde en överenskommelse om dess status. Man skulle dock inte sätta in internationella styrkor innan man hade uppnått ett formellt beslut om Karabakhs status, men regionen skulle skyddas indirekt då man demilitariserade de ockuperade områden som tjänade som en buffertzon, samtidigt som tunga azeriska styrkorna skulle dra sig tillbaka. Alla embargon och blockader skulle lyftas, inklusive de uppförda av Turkiet (Turkiet gick med på detta villkor även om landet inte var inblandat i överenskommelsen). Till slut föreslogs det att Azerbajdzjan, Armenien och Karabakh skulle fortsätta förhandlingarna om Karabakhs status, vilket inte kunde implementeras förrän alla parter var överens om det. Karabakhs armenier hade därmed en vetorätt i frågan om statusöverenskommelsen.
|
|
|
