Det är med dessa faktorer som bakgrund som man ska betrakta Ter-Petrosians presskonferens. 186 Ter-Petrosian definierade fem olika möjliga varianter för en uppgörelse i Karabakh-konflikten. De två första gick ut på att bibehålla den nuvarande situationen, d.v.s. armenisk ockupation av de azeriska områden, hundratusentals azeriska flyktingar som levde i läger, Azerbajdzjans blockad av Armenien och fortsatt internationell press på Armenien. Denna variant förkastade han direkt eftersom den skulle leda till förlusten av "allt vi har uppnått hittills". Han menade att detta hade hänt i Serbien och att man kanske skulle kunna hålla situationen i dess nuvarande form i högst ett till två år innan världssamfundet förlorade tålamodet. Han avfärdade även alternativet om erkännandet av Karabakh som en fullständigt självständig nation eller dess annektering till Armenien. En sådan handling skulle betraktas som ett ultimatum till Azerbajdzjan och världen (de flesta stormakter, och i synnerhet Frankrike och Ryssland skulle inte tycka om en sådan förebild för sitt Korsika respektive Tjetjenien). Han avfärdade även alternativet om ett förnyat krig där Karabakh skulle tvinga Azerbajdzjan att ge upp Karabakh. För detta behövde man erövra Baku och dess oljekällor, något som världssamfundet inte skulle tillåta. Dessutom menade Ter-Petrosian att ju längre konflikten pågick skulle Armenien och Karabakh försvagas av de embargon och blockader som existerade, samtidigt som landet förlorade inkomster på uteblivna ekonomiska möjligheter från den Kaspiska oljan. Under tiden skulle Azerbajdzjan, just tack vare oljan, bygga upp sin militära makt.
Därmed återstod endast två praktiska alternativ: Det första var "paketöverenskommelsen" där man i en enda uppgörelse skulle återlämna de ockuperade territorierna förutom Latchin-korridoren, sätta in fredsbevarande styrkor längs Karabakh-Azerbajzjan-gränsen, lyfta blockaderna, återföra flyktingarna till sina hem och etablera buffertzoner längs gränsen. Det som återstod att lösa var det svåraste, nämligen Karabakhs status. Ter-Petrosian var redo att underteckna en sådan paketuppgörelse men när Karabakh och Azerbajdzjan avfärdade alternativet så tvingades han att släppa även den varianten. Det enda alternativet som fanns kvar var det om ett "steg för steg" närmande mot freden. Frågan om status skulle skjutas upp fram till den stund då de första grundläggande stegen hade tagits. Ter-Petrosian avslöjade att detta alternativ hade accepterats av azerierna och att Armenien skulle svara inom kort. 26
Den 7 oktober avfärdade Arkadi Ghoukasian"alla föreslagna fredsplaner baserade på regionens underkastelse till Baku", förespråkade idén om en "federativ relation" med Azerbajdzjan och motsatte sig ett "stegvist" närmande till en uppgörelse om konflikten och visade istället intresse för en "paketlösning". 192 Två dagar senare meddelade, olyckligt nog, talesmannen för Armeniens utrikesministerium, Arsen Gasparian, att Armenien skriftligen hade godkänt den senaste fredsplanen från OSCE:s Minskgrupp "som bas för vidare förhandlingar". 193
Från denna stund accelererade krisen. Tio parlamentsledamöter lämnade det styrande regeringsblocket "Republik", anslöt sig till fyra andra ledamöter och bildade den nya fraktionen "Jerkrapah" (Hemlandets väktare). De representerade den regeringsvänliga milisen, lojala mot försvarsministern Vazgen Sarkisian. Republik-blocket hade nu 96 av de totala 189 ledamöterna i parlamentet. 194
Under tiden visade Karabakhs ledarskap, Armeniens försvarsministerium, Yerkrapah-blocket, inrikes- och säkerhetsministeriet, oppositionen, de intellektuella, majoriteten i diasporaorganisationerna och de flesta armeniska medier sitt motstånd och missnöje mot presidentens stöd för den föreslagna uppgörelsen.
|
|
|
