En annan viktig faktor i denna fråga var de stängda ottomanska arkiven. Dessa arkiv har varit stängda för allmänheten och trots uppmaning från omvärlden hade Turkiet vägrat att göra dem tillgängliga för akademiker som forskade inom detta område och försökte få mer insikt över de händelser som hade pågått under perioden 1914-1922. År 1989 utannonserade regeringen i Turkiet att man skulle öppna de ottomanska arkiven för "akademiska studier i arkiven relaterade till armenierna". Men arkiven visade sig vara allt annat än öppna, åtminstone i den bemärkelse som man kan anta att ordet "öppet" har. Ara Sarafian, en arkivkunnig med specialisering inom den sena ottomanska och den moderna armeniska historien, har haft möjlighet att undersöka en rad dokument i de ottomanska arkiven innan han stängdes av (tillsammans med sin tyske kollega Hilmar Kaiser) från åtkomst till dessa. I en artikel beskriver han sin erfarenhet under denna "personliga odyssé" enligt följande: "De turkiska arkivauktoriteterna reserverar sig rätten till att vidhålla alla dokument från forskare och att ge en del tillgång till andra. Alla dokumentens innehåll läses i förväg innan de ges ut till forskare och materialen kan vidhållas av arkivauktoriteterna från utlämning. Förfrågningar kan helt enkelt nekas på grund av att 1) dokumentet i fråga är utanför forskarens deklarerade forskningsområde; 2) dokumenten kan inte hittas; 3) materialet som man har begärt är för skört eller 4) materialet är under specialbehandling (vad det nu innebär)." Han kunde dock hitta krypterade meddelanden som bevisade att den ottomanska regeringen hade total kontroll över sina undersåtar. Att armenierna höll på att bli systematiskt deporterade och förintade under 1915-1916 och att Talaat pascha ledde dessa deportationer via ett telegramnätverk och en lydig statlig byråkrati. Strax efter att han hade lämnat Turkiet och börjat diskutera sina resultat fick han veta att han inte längre var välkommen till Turkiet och vägrades tillgång till de ottomanska arkiven. 6
Men även om det intellektuella Turkiet skulle vilja börja gräva efter sanningen på hemmaplan, både i arkiven och bland massgravarna så är det politiska trycket fortfarande starkt emot en sådan handling. Men det är inte bara påtryckningar frånAnkara som på ett effektivt sätt har lagt det Armeniska Folkmordet på is under alla dessa år. Det finns faktiskt en tredje part som vid den första anblicken skulle betraktas som en av de första nationerna som av naturliga skäl borde ha erkänt folkmordet för länge sedan, nämligen Israel.
Även i Israels fall kan man dela upp de två lägren, för och emot ett erkännande, i ett politiskt och ett intellektuellt. Medan flera judiska historiker mer och mer förespråkar ett erkännande av det Armeniska Folkmordet så är de politiska makterna emot det, både inom staten Israel och inom den judiska lobbyn utomlands, speciellt i USA. Det är faktiskt så att förutom den turkiska lobbyn i Washington DC. så är den judiska lobbyn den näst aktiva politiska lobbyn som har propagerat mot ett amerikanskt officiellt erkännande av det Armeniska Folkmordet.
Professor Yair Auron, judisk historiker och förläsare i Israel, har faktiskt skyllt det amerikanska erkännandets misslyckande på israeliska påtryckningar. 7 Enligt honom spelar Förintelsen (den judiska utrotningen) en central roll i det israeliska samhället och inom de historiska kretsarna, en roll som har blivit allt starkare med åren. Detta medvetande har framtvingat det judiska folkmordets singularitet. Enligt honom har det politiska Israel medvetet bortträngt och vägrat att kännas vid det första folkmordet under 1900-talet. Han är dock inte ensam om detta. Även andra israeliska historiker, så som professorerna Yehuda Baur och Shlomo Avineri, den förre israeliska utrikesministern, har öppet stämplat de armeniska massakrerna som folkmord. 8
Men förutom denna aspekt om vissa israeliska kretsars strävan om ensamrätten för att ha utsatts för ett folkmord kan man även peka på ett mer påtagligt faktum, nämligen att Turkiet är i särklass det enda land inom regionen som har goda relationer med Israel och vice versa. Länderna har sedan några år tillbaka ingått ett militärt samarbete. Så Israel betraktar varje skada mot Turkiets integritet som ett direkt hot mot sitt eget försvar och sin säkerhet i regionen.
|
|
|
