Försvaret av kristendomen
"Armeniens historia är historien om mod, strävan och lidande." #PSchlumberger, Gustave#Gustave Sclumberger
Armenien under sassaniderans styre och slaget vid Avarayr (430-634)
Vi lämnade historien där Storarmenien hade förlorat sin självständighet och hamnat under sassanidernas styre som var Persien härskare.
Nu hade Armenien hamnat på en väg där den skulle tillbringa två sekler (430-634) av sitt liv, inte som ett självständigt land utan som flera stora furstendömen som leddes av armeniska adelsmän. Dessa furstendömen var så gott som självständiga men under sina persiska herrars lydnad.
I början av denna period var Armenien tvunget till en nästan omöjligt uppgift: försvarandet av sin tro mot en persisk armé som verkade kräva en övermänsklig insats från armeniernas sida för att lyckas. 3
I Armenien fick sassaniderna motstånd av mäktiga armeniska adelsfamiljer som var och en hade enorma marker (bl.a. ätterna Mamikonian, Kamsarakan, Rshtouni, Gnouni, Siuni,Artzrouni och Bagratouni). Dessa adelsmän som bodde i starka fästningar som var byggda på topparna av bergen och var så gott som onåbara, hade var och en speciella väpnade styrkor. Dessutom hade sassaniderna utnyttjat deras strävan efter självständighet och avsaknad av disciplin i sitt mål för att försvaga kungens centrala makt och dela upp Armenien. Efter att ha uppnått sitt mål och efter att Armenien hamnade under persiskt styre, hade dessa familjer fortfarande stor makt, något som sassaniderna var tvungna att acceptera i hopp om att kunna utnyttja dem om så behövdes.
Därmed hade dessa familjers makt och rättigheter utökats och alla fortsatte sin existens precis som tidigare. Perserna nöjde sig med att endast utse generalguvernörer eller marzpan, men även denne brukade ofta utses ur samma armeniska adelsfamiljer (t.ex. Vasak och Philipos från ätten Siuni och flera ur familjerna Mamikonian och Bagratouni). Armeniska prinsars skyldigheter begränsades till att erkänna perserna som sina härskare och vid deras krig mot främmande fiender skulle de leda väpnade styrkor som de försåg perserna med (i synnerhet i krigen mot folken i Kaukasus och de turaniska stammarna i Turkistan) och betala skatter. Dessa skatter som även kunde betalas med varor var ganska försumbara (till skillnad från de skyhöga skatterna som armenierna senare fick betala i kontanter till araberna).
Den stora konflikten som uppstod mellan Persien och Armenien hade sina rötter i religionsfrågan. I verkligheten var det sassanidiska Persien inte längre det arsacidiska Persien som var liberalt och tålmodigt gentemot andra religioner bland sina undersåtar. Dessutom kände man ingen samhörighet med armenierna, något som de persiska arsaciderna gjorde med sina armeniska kusiner arshakounierna. Det sassanidiska Persien hade gått tillbaka till det gamla akemenidiska Persiens religion, mazdeismen, med sina eldtempel och dyrkan av solen och de fanatiska prästerna. Sassaniderna ville nu påtvinga sin egen religion på alla folk som levde i deras rike. De hade lyckats på alla ställen förutom i Armenien där de möttes av ett hårt motstånd och lyckades aldrig övervinna det.
|
|
|
