Under två sekler kvarstod Armenien under arabernas styre och de respekterade till en del de armeniska furstendömens självständighet. Dessutom hade de mötts av hårt motstånd i sina försök att erövra hela Armeniska höglandet. Grannskapet med Bysans hade också, förutom armeniernas motstånd, fått araberna att ge upp sina drömmar om att armenierna skulle överlämna hela landet till dem. I verkligheten blandade sig Bysans ibland i denna fråga och invaderade Armenien vid flera olika tillfällen.
Vid sidan om armeniska furstendömen som bibehöll sin självständighet, fanns det dock platser så som Aras- och Eufrat-dalarna i vilka städerna och slätterna var lättåtkomna. Araberna lyckades befästa sina positioner här och byggde garnisoner, i synnerhet städerna Dvin, Nakhichevan, Erzurum och Gandja.
Araberna kontrollerade dessa områden och påtvingade tunga skatter på befolkningen. Folken som tvingades betala dessa tunga skatter till araberna drevs till fattigdomens avgrund, ett öde som drabbade så gott som samtliga länder som araberna hade invaderat.
Araberna försökte även att vid flera olika tillfällen tvinga armenierna att omvända sig till Islam, men inte ens tortyr eller löften kunde bryta det armeniska folkets förkärlek till kristendomen, något som hade förvandlats till faktor för dess existens.
Förintandet av kristendomen i Armenien kunde genomföras endast med förintandet av alla armenier och om detta var omöjligt i bergiga områden där de oåtkomliga fästningarna gjorde motstånd så var det desto lättare att förverkliga planen i städerna i Aras- och Eufrat-dalarna, där araberna hade total kontroll. Dock måste man vara rättvis och nämna att trots det hårda bemötande araberna hade mot folken i de länder de invaderade, så visade de en relativt liberal religiös politik i dessa länder när väl den initiala hårdhäntheten i omvändelsen till islam avtagit.
Deras maktcentrum i det armeniska höglandet var staden Dvin och där hade de utsett en egen guvernör som hade befälet över 5 000 arabiska soldater. Den första guvernören var, som vi redan nämnt, general Theodoros Rshtouni. Även de andra och tredje överbefälhavarna valdes bland armeniska adelsfamiljer, närmare bestämt från ätten Mamikonian. Efter dessa var efterträdarna araber, fast fortfarande så fanns det en armenisk representant vid den arabiske guvernören och denne representant valdes bland de adliga familjerna och var överbefälhavare för Armeniens styrkor. Denna armé, bestående av 15 000 män, ansvarade för försvaret av landets gränser mot yttre hot och vid krig assisterade den araberna i deras krig. Denne armeniske överbefälhavare var mellanhanden mellan araberna och de armeniska furstarna (ishkhaner) och av denna anledning utsågs de alltid ur familjerna Mamikonian, Bagratouni eller Artzrouni.
Armeniens historia under dessa två sekler under arabernas styre, i synnerhet de armeniska furstendömens historia, beskrivs ingående i Laurents verk Armenien mellan Bysans och Islam.
Araberna var väl medvetna om de hot som dessa självständiga furstendömen med sina krigiska invånare och sina upproriska furstar kunde innebära. Vissa av kaliferna tänkte så: "Att lämna dessa modiga krigare åt sig själva då de befinner sig så långt från vårt hov är djupt oroande" 39 och samtidigt medgav de den stora dyrbara tillgång som dessa armeniska prinsar innebar för dem.
För det första var det dessa armeniska furstar som försåg kalifen med det 15 000 man starka kända kavalleriet, en styrka som flera gånger hade visat sin betydelse i arabernas armé och visat sin mod. Å andra sidan hade araberna, precis som romarna, förstått den viktiga rollen som armenierna spelade som en stark sköld mot de upproriska folken i Transkaukasien (iberier och albaner). Dessutom hade norra Kaukasus, från 500-talet, bebotts av en turanisk stam, ett vilt folk som kallades för khazarer vilka spred skräck bland araber och invånarna i norra Kaukasus. Dessa khazarer korsade ibland Kaukasus och plundrade Kaukasus slätter och ibland fortsatte de ända ner till Armeniens norra gränser. Dessa anfall provocerades ibland av Bysans som hoppades försvaga araberna genom att blanda in khazarerna, precis som tidigare då man med hjälp av inblandning av Turkistans turanier hoppades försvaga och förinta Persien. I försvaret av imperiets norra gränser mot detta farliga hot förlitade sig araberna helt och hållet på de armeniska styrkorna.
|
|
|
