Med HHSh vid makten och kommunisterna i opposition, började Armenien en snabb förvandling från en sovjetrepublik till en självständig demokratisk stat. Den armeniska nationella rörelsens ledare argumenterade för att armenierna måste överge sitt beroende av en "tredje part", omtänka sin traditionella fientlighet mot och rädslan för turkar och vara förberedda på skapandet av sin egen självständiga stat med sina egna krafter nu när tillfället hade uppkommit. HHSh var förberedd på att, mer direkt och rättframt, ta itu med turkarna och trodde att frågan om de armeniska områdena i Turkiet skulle skjutas upp tills frågan om full suveränitet och självständighet hade lösts.
Den nya regeringen möttes av en nästan fullständig kollaps av ordningen i republiken. Byggnader hade övertagits av väpnade män i Jerevan och flera självständiga militanta grupper opererade i Karabakh så väl som vid gränsen till Azerbajdzjan. Frustrerade av den azeriska blockaden och beslutna att försvara sin republik och Karabakh, utförde armeniska fedayier (en term som syftade på de revolutionära gerillakrigarna vid sekelskiftet) räder mot arsenaler och polisstationer för att beväpna sig själva inför de kommande striderna. I april 1990 försökte en folkmassa att storma KGB:s byggnad i huvudstaden, och en månad senare lämnade en sammandrabbning, mellan sovjetiska trupper och armeniska irreguljära styrkor, 24 döda vid Jerevans järnvägstation. När Gorbatjov hotade med en militär inblandning om de självständiga militanta grupperna i Armenien inte avväpnades inom femton dagar, satte Levon Ter-Petrosians regering igång med återställandet av ordningen i Jerevan.
Nu när armenierna bestämde över armenierna och det nya nationella ledarskapet försökte att etablera sin auktoritet, deklarerade Armenien formellt sina avsikter att bli en suverän och självständig stat (den 23 augusti 1990) med Karabakh som en integrerad del i den nya republiken Armenien. Den armeniska nationen definierades i breda termer att omfatta inte bara de på republikens territorium, utan även hela den armeniska diasporan i världen. Och regeringen satte igång med att omdefiniera de armeniska nationella intressena, erkännandet, men för stunden åsidosättandet av den smärtsamma frågan om det Armeniska Folkmordet och strävan efter bättre relationer med Turkiet och Iran.
Gorbatjovs revolution från ovan höll på att, vid hösten 1990, spinna sig ur kontroll och de tidigare anhängarna till den sovjetiska presidenten befarade att demokratin snart skulle falla offer för socialt kaos och politisk konservatism. Ter-Petrosian var orolig över Gorbatjovs försök att förnya den sovjetiska federationen genom undertecknandet av ett nytt unionsavtal. Under sin resa till USA gjorde han klart att han föredrog en konfederation av lika, suveräna stater 92.
Medan Gorbatjov kämpade för att avvärja kollapsen av sin stat, vägrade det armeniska parlamentet, lett av HHSh, att delta i folkomröstningen om det nya unionsavtalet. I början av mars utannonserade Armeniens högsta sovjet att republiken skulle hålla sin egen folkomröstning den 21 september om ett utträde, i enlighet med Sovjets lagar. Under hela våren betalade Armenien ett högt pris för sina steg mot självständigheten. I maj landade sovjetiska fallskärmstrupper, utan något underrättande av den armeniska regeringen, på Jerevans flygplats för att skydda sovjetiska försvarsanläggningar i Armenien. Strider bröt ut vid gränsen mellan Armenien och Azerbajdzjan och armenierna anklagade ännu en gång de sovjetiska trupperna för att ha deporterat armenier från Getashen (Chaikend) och Martunashen i Azerbajdzjan. Azerierna påstod att man bara kontrollerade dokumenten i jakten efter väpnade grupper i området, men ögonvittnen berättade om förekomsten av misshandel och att folk tvingades till att underteckna dokument om att de var villiga att lämna sina byar. Ter-Petrosian utfärdade ett uttalande den 6 maj: "Såvitt vi vet, har Sovjetunionen förklarat krig mot Armenien" 91. Voskepar, en by inne i Armenien, i distriktet Novemberyan förstördes av invaderande MVD:s (inrikesministeriet) trupper under azerisk kontroll. Striderna fortsatte i distriktet Goris där de fientliga soldaterna gick in i sex byar. Som vedergällningsåtgärd avväpnade armenierna i Dilidjan 60 sovjetiska soldater och höll dem som gisslan.
|
