Fyra dagar senare, den 30 maj, bekräftade det osmanska ministerrådet nödvändigheten av deportationer men gav ett lagligt sken av rättvisa genom att godkänna följande provisioner:
- att garantera säkerheten för de deporterades liv och egendom fram till dess att de nått sina destinationer och förbjuda alla former av förföljelser
- att kompensera de deporterade genom att erbjuda ny egendom, land och nödvändiga tillbehör för ett bekvämt liv,
- att tillåta muslimska flyktingar bebo övergivna byar endast efter att värdet av hemmen och marken dokumenterats och efter att egendomens rättmätige ägare klargjorts
- att få sälja eller hyra ut dessa fält, egendomar eller tillhörigheter som ej övertagits av muslimska flyktingar och behålla summan i statskassan i ägarens namn, på ett konto för erhållen inkomst efter att först ha dragit av administrativa utgifter
- att ge finansministern auktoritet att tillsätta speciella kommittéer för att övervaka dessa transaktioner och publicera flygblad om kompensering av egendom och dess beskyddande
- att förpliktiga alla officiella att lyda denna lag och rapportera till regeringen vid lagens tillämpande 53
Lagen var en parodi på vad som egentligen ägde rum. Armenierna underrättades aldrig om dess existens och rättigheterna som lagen garanterade, de kränktes ofta och brutalt.
Den turkiske historikern, Hikmet Bayur har, medan han påstår att armenierna var opålitliga, skrivit att Talaat hade påbörjat deportationerna innan det formella godkännandet i det osmanska ministerrådet ägt rum. I rädsla över att oppositionen mot hans agerande skulle växa i regeringskretsarna, kontrade Talaat genom att möta kabinettet med en redan utförd handling, men då han inte ensam ville bära hela ansvaret för dessa handlingar krävde inrikesministern ett officiellt medgivande. 54 Oron som Talaat känt ter sig onödig eftersom det osmanska ministerrådet hade godkänt den följande dispositionen den 27 maj, innan det allmänna påbudet om deportationer kom, vilken syntes fem dagar senare i den officiella tidskriften, Takvim-i Vekayi:
- Om befälhavare för armén, armékårer och divisioner eller deras ersättare så väl som befälhavare för självständiga militära enheter under krigstid utsätts för attack eller väpnat motstånd från befolkningen eller upptäcker under vilka omständigheter som helst, motstånd mot regeringens order, åtgärder och handlingar för försvar av staten och beskyddande av den allmänna säkerheten, är härmed berättigade och beordrade att undertrycka dessa omedelbart och kraftfullt med vapen och skoningslöst krossa attackerna och motståndet.
- Befälhavarna för armén, armékårerna och divisionerna kan om militära åtgärder krävs, utrymma och omplacera, individuellt eller tillsammans, människor som är misstänkta för förräderi och spionage i städer och byar
- Denna lag träder i kraft från den stund den publiceras." 55
Därmed räckte det med en misstanke för att deportera "individuellt eller tillsammans…städer och byar".
Regeringspåbuden under maj 1915 var ex post facto eftersom deportationer i Kilikien och massakrer i de östra provinserna redan hade påbörjats. Den 24 maj 1915 överlämnade de allierade nationerna en stämning till den osmanska regeringen: "Massakrer har ägt rum från mitten av april i Erzurum, Terdjan, Eghine, Bitlis, Moush, Sasoun, Zeytoun och hela Kilikien. Invånarna i nästan hundra byar runt om Van har mördats och armeniska kvarter i Van är belägrade av kurder. Samtidigt har den osmanska regeringen agerat skoningslöst mot den försvarslösa armeniska befolkningen i Konstantinopel. Med hänvisning till Turkiets brott mot mänskligheten och civilisationen, kungör de allierade regeringarna öppet till Höga porten att de kommer att hålla samtliga medlemmar i den turkiska regeringen och de officiella som deltagit i dessa massakrer personligen ansvariga". 56
Den osmanska regeringen svarade genom att förneka anklagelserna. Förebyggande åtgärder var riktade endast mot de rebelliska, revolutionära och allierade agenterna. Beträffande deportationerna från krigszonen, var dessa nödvändiga för det nationella försvaret. Osmanska kommunikéer som utfärdades under hela 1915 upprepade påståenden om Turkiets inblandning i dessa anklagelser och armeniernas förräderi. 57 Kanske är det mer realistiskt att hålla med Ahmed Rustem, den förre ambassadören i Washington, som insisterade på att staten inte kunde offra sin självbevarelse för känsla av medmänsklighet, speciellt då humanitära lagar var suspenderade under krigstid. 58
När rapporter om massakrerna nådde Henry Morgenthau, den amerikanska ambassadören i Konstantinopel, försökte han lindra armeniernas lidanden. Enver och Talaat förnekade i början trovärdigheten hos dessa rapporter men medgav till slut till Talaat att aktionerna mot armenierna var ett resultat av en noggrant planerad politik av Ittihad ve Terakki. Han anklagade armenierna för att ha berikat sig själva på turkarnas bekostnad, att de strävade mot ett skapande av en separat stat och aktivt assisterade imperiets fiender. Han avslutade med att säga: "Det är lönlöst för dig att argumentera, vi har redan gjort oss av med tre fjärdedelar av armenierna. Det finns inga kvar i Bitlis, Van och Erzurum.
|
