Den beundransvärda kampen som fördes av tidningarna Daily News, Daily Telegraph och Times är också värda att nämnas. I synnerhet bör vi nämna den irländska journalisten E. J. Dillon som när han skickades till Turkiet för att forska om massakrerna inte nöjde sig med att stanna på de flotta hotellen utan reste till själva Armenien och mötte kurdiska klanledare och administrativa ansvariga i Armenien. Vid sin hemkomst, trots sitt ytterst goda och beaktade rykte i S:t Petersburg, där han var journalist åt tidningen Daily Telegraph och samarbetade med flera ryska tidningar, så tvekade han inte det minsta om att förlora sitt jobb då han berättade sanningen om den fruktansvärda situationen i Armenien och de ansvariga allierade länderna, bl.a. det Tsarryssland.
I Frankrike mångdubblades, trots de stora tidningarnas tystnad och den negativa inställningen hos dess regering, mängden arbete som utfördes till armeniernas förmån. Detta arbete samlade de personer runt varandra som tillhörde olika politiska sfärer och bland dem kan vi nämna några namn vilka tillhörde den verkligen outtröttliga skaran bland kämparna för armeniernas rättigheter: Maurice Barres, Victor Bérard, Pierre Bernus, Léon Bloy, de Cassagnac, fader Charmetant, Alphonse Daudet, Georges Clemenceau, Denis Cochin, Edward Drumont, d'Estournelle de Constant, Anatol Franz, Jean Finou, Urben Gohien, Jean Jaurès, Etiene Lami, Ernst Lavis, Bernard Lazar, Jules Lemaitre, Paul Cerdle, Anatol Lorobolion, Jean Longuet, le Conte de Mun, Charles Peli, Francis du Bre de Sanse, Pierre Kidar, Ameri Pechfort, Marcel Smbat, Sévérine, Albert Thomas och Albert Vandal.
Eftersom dessa nobla män arbetade med det ärorika målet om mänskliga rättigheter så lyckades de lämna ett enormt intryck på den allmänna opinionen, trots sina regeringars ovilja och likgiltighet, genom att slita isär lögnridåerna och avslöja de fruktansvärda brotten som pågick mot armenierna.
Det var i skuggan av det outtröttliga arbetet hos dessa personer och uppoffringen hos Loris Melikof (den store politikerns brorson) som rörelsen för försvarandet av armeniers rättigheter fick ett av sina viktigaste fotfästen i Frankrike. Denna rörelse grundade en tidning vid namn Pro Armenia vars redaktion bestod bl.a. av Georges Clemenceau, Anatol Franz 329, Jaurès och Pre Sanse och styrdes av chefredaktören Pierre Kilkar, en redaktion som ständigt diskuterade den armeniska frågan.
På den politiska arenan var det i synnerhet det socialdemokratiska partiet under ledning av Jean Jaurès, det ultrarevolutionära blocket representerat av Clemenceau och det katolska högerblocket under ledning av Lonte Albert Dumont som krävde att den franska regeringen skulle ingripa till armeniernas fördel, men regeringen som var förslavad under exklusiva vinstintressen antog en negativ inställning och började t.o.m. ett samarbete med den ottomanska regeringen. 330
Här nöjer vi oss med att nämna några av de oförglömliga ingripandena från dessa personer. Först ingripandet kom från Jean Jaurès, vars namn alltid kommer att förknippas med Armeniens fråga vilken han har försvarat väl. Denna store och långsynt förutsägare som kände att världen, med imperialisternas ständiga kamp, gick mot 1914 års oundvikliga globala katastrof kunde med ytterst goda uttalanden blåsa en vindpust av medkänsla på sitt Frankrike. Enligt hans vackra uttalande är "den verkliga formeln för fosterlandskärlek rätten till likvärdighet bland alla fosterländer om införandet av frihet och rättvisa."
|
