Dock bör man påpeka att i dessa slag och de kommande tiderna hade turanierna ett iögonenfallande övertag mot armenierna och andra folk i Mellanöstern. Egentligen är det så att om i moderna tider ett lands militära styrka innebär framgångsrikhet i dess ekonomiska och sociala position i världen så var det inte fallet under medeltiden. Innan uppfinnandet av eldvapen innehade ett tältboende nomadiskt folk som turanierna en enorm styrka då hela dess armé som faktiskt kunde bestå av endast ryttare var mycket rörligare jämfört med mer utvecklade arméer, så som i Armenien, Grekland, Persien, länderna i Balkan och Europa och även Kina där rikets huvudstyrka bestod av bosatta bönder.
Mot detta infanteri av bönder som vid behov av förflyttning till hotade områden förflyttade sig väldigt sakta hade dessa tältboende arméer med sina snabba ryttare ett avsevärt övertag och det är just detta övertag som förklarar framgången för dessa nomadiska folks plundringståg, t.ex. hunnerna i Europa, turkarna i Mellanöstern och väst och mongolerna i öst och fjärran östern. 101
För att återvända till Armeniens historia ska vi påpeka ännu ett annat kännetecken hos Armeniens militära organisation under denna period: till skillnad från den arshakouniska dynastin då ämbeten som landets befälhavare gick i arv inom en adelsfamilj (familjen Mamikonian under den gångna dynastin) var kungen under den bagratouniska eran - oftast själv en kunnig soldat - eller också innehade hans bror denna titel och ledde landets armé.
De starka fästningarna var så som förr de viktigaste faktorerna i försvarandet av Armenien och man fortsatte att bygga nya fästningar på strategiska platser. Förutom starka fästningar som var de armeniska feodalherrarnas boning, försågs de armeniska städerna med höga murar och försvarstorn som omgav en del av staden och egentligen var tillflyktsorter där stadens invånare sökte skydd för att fortsätta kampen mot fienden som belägrade staden.
Om detta har den armeniske arkitekten Thoramanian, som vi har nämnt tidigare, i sin bok kommit fram till att Anis vackra och starka fästningar, vilkas ruiner finns än idag, endast var en liten del av den gamla staden Ani och att större delen av staden låg vid sidan om dessa fästningar. Det var från denna period som större delen av de fästningar som återfinns vid Armeniens städer i form av ruiner härstammar, vilka idag räknas som resterna från en förintad civilisation.
Det faktum att det endast i provinsen Vaspourakan, sydost om sjön Van, tillhörande adelsfamiljen Artzrouni, fanns 70 starka fästningar får en att förstå hur viktiga dessa var.
Men det var inte bara adelns palats och städerna som hade befästningar utan även förorter, kyrkor, kloster och fritidshus försågs med försvarsanläggningar. "Armenierna såg de otaliga murarna, tornen och befästningarna som en effektiv garanti för försvaret av sin egendom, frihet och självständighet. När dessa torn och befästningar behövdes, fylldes de av försvarare. Dessa var i synnerhet adeln och deras lojala folk. Bönderna och herdarna skyddade sig också med sina spjut och redskap så fort de hörde sina herrars kallelse. Byarnas invånare och bergsbefolkningen var modiga människor och innehade stor militär betydelse, men även städerna hade sina gerillakrigare. Det var dessa styrkor som lyckades köra tillbaka fienden, besegra den i krig, överraska den under dess frammarsch eller t.o.m. efter dess seger och förinta den under dess plundringar och mördande". 102
|
