Grundorsakerna för detta sönderfall fanns i avsaknaden i kompetens för organisation och ledarskap hos turkarna, åtminstone när det gällde styret över andra folk, men även i samexistensen med folk som höll på att utvecklas (greker, bulgarer, armenier och araber) med ett översittarfolk vilket var primitivare än de själva, d.v.s. de turaniska folken i samma område.
Det ottomanska imperiet var baserat på övernaturlig tro och avsaknad av politisk och social balans mellan de rättfärdiga (muslimer) och hedningarna. Turkarna, som ville vara herrar över andra folk, strävade i alla frågor efter att förtrycka de besegrade folken.
Detta förtryck utövades i verkligheten inte av själva den turkiska befolkningen, som huvudsakligen var bönder i Anatolien, utan av en överklass bestående av militärer och regeringstjänstemän där de flesta härstammade från de "turkifierade" östländerna. 38
Om de kristna folken, vilka levde under turkarnas förtryck, kan man säga att de kunde liknas vid trälar med de allra mest primitiva rättigheter så att deras liv och egendom ständigt var hotad från lokala muslimska herrar inom imperiet. Ifall de kristna folken innehade någon sorts självständighet i sina interna frågor så möttes de av ett totalt förtryck när det gällde deras relationer med regeringen och imperiets muslimska invånare.
Den mest aktiva och arbetsföra delen i imperiet, som utgjordes av de kristna (i stor sett greker, bulgarer i de europeiska provinserna och armenier och greker i de asiatiska provinserna), fann sig ständigt som objekt för trakasserier och förolämpningar och var inte ens berättigad till de mest grundläggande rättigheter och säkerheter. 39
Vid bråk och meningsskillnader mellan kristna och muslimer var domaren alltid en muslimsk domare som dömde enligt lagarna i Koranen och i kalifens namn. En kristens vittnesmål mot en muslim var aldrig giltigt och i regel var det så att muslimerna alltid hade rätt och hedningarna var de skyldiga. 40
Samtidigt måste kristna invånare i det ottomanska imperiet stå ut med väpnade muslimska band bestående av turkar, albaner, cherkesser och kurder utan att Sublime Port försåg de kristna med minsta beskydd mot dessa grupper. Och detta var på grund av att sultanen inte längre kunde regera som tidigare och inte längre var en maktfaktor inom imperiet, medan i början då sultanen hade större befogenheter över sina undersåtar så hade de kristna, mer eller mindre, hans beskydd. Det ottomanska imperiets förfall och svaghet hade under 1700-talet nått till en sådan nivå att de lokala feodalherrarna kunde driva in skatter, plundra, råna och göra precis vad som helst med de människor vilka fanns under deras makt. Det ottomaska administrativa styret var enligt Burnof grundat på den personliga girigheten hos en del, och korruption och orättvisa hos en annan del, och regeringens alla grunder och lagar kunde sammanfattas i ett enda ord: "våld". 41
Dock hade detta skamlösa förtryck och den oändliga aptiten för makt och pengar äntligen nått sitt naturliga mål, d.v.s. det rådande kaoset. Den engelske historikern Creasy skriver: "Man måste bortse från att beskriva och återge makten hos dessa lokala självstyrande herrar som ständigt var i krig med varandra men även mot centralmakten, självstyren vilka inte bara begick de mest uppenbara orättvisor utan även hade skapat en kaosartad situation." 42
Man kan hålla med den tyske historikern Ranke som dra den följande slutsatsen att "Avsaknaden och den totala försvagningen hos den ottomanska regeringen förstärkte självständighetssträvan hos de folk som fanns under dess styre, ett faktum som var oundvikligt. Detta skulle leda till uppkomsten av en rad nya sorters tvister, vilket också det gjorde." 43
|
