För att få sultanen att godkänna planen kom Salisbury även att lägga till ett lån på 6 miljoner lira till reformplanen.
Under detta tidsförlopp tydde alla rapporter som strömmade in från de militära konsulerna på en odiskutabel förekomst av oordning och förtryckarregim i ett land där den armeniska befolkningen ständigt utsattes för rån, trakasserier, övergrepp och mord. 65
Salisbury fortsatte sina ansträngningar 66 men sultan Abdul Hamid vände, i tron om att Disraeli fortfarande fanns vid makten, honom sitt döva öra.
I maj 1880 ersatte Gladstone Disraeli som Storbritanniens premiärminister. Denna stora politiker hade aldrig tidigare dolt sitt intresse för beskyddandet av förtryckta folk under det ottomanska styret och sina motsättningar mot Disraelis politik 67. Istället för sir Henry Layard utsåg han Goschen till Storbritanniens ambassadör i Konstantinopel och tillsammans med sin utrikesminister, lord Granville, bestämde han sig för att officiellt kräva att sultanen skulle genomföra Berlin-avtalets reformer. Angående gränsfrågorna i Montenegro och Grekland började Gladstone ett seriöst och bestämt arbete och lyckades tvinga den ottomanska regeringen att genomföra avtalspunkterna i denna fråga och lyda stormakternas beslut. Och under just denna period, då den ottomanska regeringen envisades i försvarandet av upprorsmännen i området Dolsega samtidigt som detta område enligt Berlin-avtalet skulle återlämnas till Montenegro, utfärdade Gladstone ett ultimatum för att tvinga sultanen att följa avtalet och skickade ett krigsfartyg till Izmir och hotade att konfiskera hamnens tullverk.
Däremot misslyckades Gladstone i sina ansträngningar att tvinga sultanen att fullfölja Berlin-avtalets punkter i den armeniska frågan då Gladstone saknade stöd från andra stormakter.
På order av sin regering fortsatte Goschen sina förhandlingar med den ottomanska regeringen om reformernas genomförande i Armenien. 70 När han, gång på gång, fick samma kalla bemötande från den ottomanska regeringen med alla dess undanflykter och bortförklaringar om den armeniska frågan formulerade stormakternas representanter i Konstantinopel, den 11 juni 1880, ett dokument, likt det som Storbritanniens ambassadör hade överlämnat till den ottomanska regeringen. I detta dokument beskrev de den olyckliga situationen i de armeniska provinserna och förklarade bestämt att deras respektive regeringar "inte kan acceptera att Berlin-avtalets punkter i denna fråga förblir outförda". 71
Då Sublime Port, i sitt svar den 5 juli 1880, återigen visade sin ovilja i denna fråga, använde stormakterna en allvarligare och mer bestämd ton denna gång i sitt gemensamma brev daterat den 17 september 1880, bifogade det till brevet från den 11 juni och överlämnade det till den ottomanska regeringen och krävde ett omedelbart genomförande av paragraf 61 i Berlin-avtalet. 72 Och då turkarna ännu en gång ignorerade detta och sultanens verkliga baktankar förtydligades, skickade Storbritanniens utrikesminister, lord Granville, den 12 januari 1881, en rad order till Englands ambassadörer i Paris, Berlin, Wien, S:t Petersburg och Rom och krävde att respektive ambassadör skulle förmå respektive land att agera gemensamt i den armeniska frågan och få Sublime Port att utföra sina förpliktelser. 73 Dock möttes dessa planer av protester från Bismarck. 74 Bismarck som själv förtryckte folken i Alsace-Lorraine, Polen och Danmark såg alla samtal om förbättringar av en förtryckts nations situation som väldigt farliga för sin egen del. Ledaren för det socialdemokratiska partiet i Tyskland, Eduard Bernstein, har beskrivit Tysklands policy i den armeniska frågan på ett tydligt sätt och visar på vilket sätt 1800-talets Tyskland, på grund av de förtryckta folken under deras eget styre, ständigt tog till undanflykter i frågor om befriandet av andra förtryckta nationer. 75
|
