Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
Den osmanska ståndpunkten var rätt så tydlig och logisk på ett smärtsamt sätt. En kommission bestående av Chkhenkeli, Khatisian, Hajinsky och Gvazava tog fram motpåståenden vilka levererades av den fjärde sessionens ordförande den 20 mars. 44 Fåfängt och onyttigt argumenterade Chkhenkeli att förhandlingarna i Brest var ogiltiga då Sovnarkom inte representerade Ryssland, ett land på gränsen till inbördeskrig. Han upprepade att Turkiet hade uttryckt villighet att erkänna Transkaukasus så tidigt som den 14 januari 1918 och hade upprepat detta i sitt meddelande den 14 och 23 februari. Trabizond-konferensen var i sig ett bevis på strävan hos de båda regeringarna att etablera ömsesidiga relationer, men detta skulle vara omöjligt om ottomanerna skulle insistera på artikel IV:s validitet. Chkhenkeli försäkrade Rauf att Seimen, innan ratificeringen av ett fredsavtal, skulle uppfylla kraven för att skapa en suverän stat. 45
Rauf behövde inte mycket tid för att förbereda ett gensvar. Han påpekade att inbördeskrig inte hade någon påverkan på internationella handlingar, om inte den existerande regeringen hade störtats. Upplösningen av det konstituerande rådet var ett tillräckligt bevis på bolsjevikernas kontroll. Därför var överenskommelser gjorda av Sovnarkom bindande för Rysslands alla delar förutom de som hade proklamerat sin separation och hade erhållit internationellt erkännande, så som Ukraina. Sedan, i något som kan betraktas som tvetydigt tal, tillade Rauf att de osmanska fredsförslagen hade gjorts innan Brest-avtalet och att rena förhandlingar mellan två parter inte nödvändigtvis innebar ett ömsesidigt erkännande. Han påstod att den osmanska regeringen deltog i Trabizond-konferensen endast för att tydliggöra vissa ekonomiska och kommersiella frågor vilka inte behandlades i Brest-avtalet. Rauf avslutade bestämt: "Det vore önskvärt för Transkaukasus att deklarera sin självständighet och tillkännage formen av regering innan dessa förhandlingar kan komma till en avgörande överenskommelse som bägge sidor åtrår." 46
Konferensen gick hastigt mot ett dödläge. Då direkta snabba kommunikationer med Tiflis saknades föreslog Kachaznouni en paus så att några att delegationens medlemmar kunde prata med Seimen och återvända till Trabizond med instruktioner. Hajinsky, Khas-Mamedov och Mehtiev protesterade mot förslaget och insisterade på att förhandlingarna inte skulle avbrytas. 47 Den femte sessionen bevisade dock att ytterligare förhandlingar skulle vara fruktlösa om inte Transkaukasus gjorde större eftergifter. Under mötet sa Chkhenkeli att Seimen redan hade agerat positivt i frågan om självständighet genom att utse en kommission för att utarbeta de nödvändiga detaljerna inom kortast möjliga tid. Men självständighetsdeklarationen kunde inte kungöras förrän Turkiet hade accepterat grunderna för fred från den 1 mars. Med referens till den fjärde punkten i dessa villkor klandrade Rauf argsint den transkaukasiska delegationen för att försöka lägga sig i det osmanska imperiets interna frågor. Den "så kallade frågan om Västarmenien" hade ingen plats på agendan. I en mjukare ton tillade han att den kungliga regeringen var glad över att få veta att Transkaukasus hade valt att börja ett självständigt liv, men att de ömsesidiga skyldigheterna mellan Ryssland och Turkiet inte kunde ignoreras. Höga porten kunde tänka sig att erkänna Transkaukasus endast efter att vartenda anspråk på Kars, Ardahan och Batum hade avsagts. 48 Efter fem möten hade man fortfarande inte lyckats bygga en bro över gapet mellan de osmanska och transkaukasiska åsikterna.
Efter Raufs slutgiltiga uttalande samlades transkaukasierna för en förnedrande och skarp motanklagelse. Hajinsky förlöjligade obeslutsamheten hos Khatisian som i sin tur anklagade Hajinsky för att avslöja hemligheter för turkarna i det intilliggande rummet. Khas-Mamedov satiriserade delegationen som han själv var medlem i och karaktäriserade dess ståndpunkt som en fars. Det sista skenet av den redan ytliga enigheten bland delegaterna hade splittrats. I denna illavarslande atmosfär enades man till slut att Haidarov, Laskhishvili och Kachaznouni skulle återvända till Tiflis för att få direktiv och att Rauf skulle tillfrågas om att gå med på en temporär paus. 49
|
|
|
