En annan aspekt hos den tyska militära strategin var planen att utnyttja Kaukasus som en korridor till Orienten. Rutten Berlin-Bagdad till öst hade blockerats av britterna. Genom att ersätta den med rutten Hamburg-Herat, via Transkaukasus, kunde de tyska styrkorna förflytta sig genom Centralasien och Afghanistan mot Indien. Genom att ställa det brittiska kolonialimperiet i en utsatt position kunde regeringen i London kanske tänka sig att gå med på ett eldupphör. Kontrollen av Kaukasus under ett avundsjukt ottomanskt styre skulle hindra ett liknande projekt. 87 Under mars och april 1918 uppmanades vid flera tillfällen till en turkisk koncentration av styrkorna mot söder, och i maj hade begäran övergått till en illa maskerad hotelse. Den 15, 20 och 25 maj begärde general Ludendorff att general von Seeckt, den tyske officeren som tjänade som ottomansk överbefälhavare, skulle använda sitt personliga inflytande för att förhindra ytterligare turkiskt avancemang in i Transkaukasus. 88
Den tyska misstänksamheten mot turkarna intensifierades med rapporterna från von Lossow. Den 23 maj anklagade han återigen Enver och Talaat för att vara uppslukade av idén om att utrota alla återstående armenier och om att annektera inte bara det mesta av guberniiorna Jerevan och Tiflis, utan även Elisavetpol och Baku. De höll på att planera en konfrontation med Tyskland, en konfrontation vars utgång man redan kunde förutspå. von Lossow krävde att ett tyskt krigsskepp och en tysk bataljon skulle skickas till Transkaukasus för att motarbeta denna komplott. Två dagar senare varnade han för att den turkiska blicken var riktad mot hela Kaukasus och även mot områden i norr. Turkiets respekt för dess seniorallierade kunde endast återställas genom att uppvisa styrka. 89 Helt på egen hand hade det tyska överbefälet redan utsett överste Kress von Kressenstein (Kress) för att leda den militära missionen i Tiflis. Kress, som befordrades till tillförordnad general under sin tjänstgöring i Transkaukasus, var rätt erfaren i frågan om hanteringen av turkarna och kunde ha lyckats med att upprätthålla de tyska intressena. Enver reagerade våldsamt mot den tyska handlingen. Den 20 maj varnade den ottomanske krigsministern Berlin att hela Transkaukasus hotades av bolsjevism och att han begrät lidandet hos den muslimska befolkningen i händerna på de onda armenierna. En vecka senare påstod Enver, genom sin stabschef, att 300 000 män i Transkaukasus var redo och väntade på att ansluta sig till den turkiska armén. Denna enorma reserv kunde vara till stor hjälp för axelmakterna under de svåra uppgifterna framöver. 90 Trots denna försäkran misslyckades Enver Pascha med att stilla farhågorna hos de tyska strategerna.
Ekonomiska såväl som politiska faktorer påverkade formgivningen av kejsarens transkaukasiska policy. Tre år av krigföring hade tömt Tysklands förråd på råmaterial och Kaukasus var en orörd reservoar som kunde exploateras på ett högst vinstgivande sätt. Både general Ludendorff och fältmarskalk Paul von Hindenburg har bekräftat det tyska beroendet av olja, koppar, magnesium och bomull i denna region. Ludendorff försökte rättfärdiga upprätthållandet av tysk kontroll över en del av Transkaukasus på följande sätt: "Vi förvärvade ett medel för att komma åt råmaterialen i Kaukasus, oberoende av Turkiet, och få inflytande över operationen av järnvägen genom Tiflis. Detta var av största betydelse för krigföringen i norra Persien och under tysk ledning var det mer effektivt än en ledning där turkarna skulle samarbeta." 91
|
