Det kalla kriget satte punkt för de direkta relationerna mellan diasporan och Sovjetiska Armenien. Resandet till Sovjetiska Armenien blev så gott som omöjligt under nära ett decennium. De sista Stalinistiska åren kännetecknades av en hätsk antivästlig propaganda. Under 1940-talet införde man en ny policy om tätare kontroll över befolkningen och man startade en ny kampanj mot nationalismen. Den alltför korta blomstringen av krigstidens kulturella liv kom till sitt slut. I november 1948 fördömde det armeniska Kommunistpartiets kongress sakkunniga och andra författare vilka "idealiserade det historiska förgångna hos Armenien", "ignorerade klasskampen" i Armeniens historia och för att vara för attraherade av den "reaktionära kulturen hos det borgerliga väst". Historiker attackerades för sitt misslyckande i erkännandet av den "progressiva" signifikansen hos annekteringen av Armenien till Ryssland. Raffi, 1800-talets stora nationalistiska författare som så sent som år 1947 hade fått sina verk publicerade, blev återigen bannlyst. Även den internationellt kända kompositören Aram Khatchatourian tvingades be om ursäkt för att ha skrivit "borgerlig" musik. Den riktiga kreativiteten blev omöjlig i en sådan krympt kulturell atmosfär och det minsta nämnandet av armenisk stolthet brännmärktes som nationalism. År 1949 utannonserades att det fanns en underjordisk dashnak-verksamhet i landet. Tusentals armeniska familjer skickades i exil till Altai-regionen i Centralasien.
Stalin dog den 5 mars 1953 och med hans bortgång kom en stor era inom sovjethistorien till ända. stalinismen hade förändrat Armenien på ett radikalt sätt. Från att, i grunden, ha varit ett jordbruksland med småbönder hade Armenien allt mer blivit industriellt och urbaniserat. Men även medan landet övergick till moderniteten var Armenien strikt begränsat inom sin egen kulturella och nationell form. Den sociala och utbildningsmässiga mobiliteten hos armenierna gjorde dem mer strävsamma för utforskning av världen och gav dem erfarenhet om det som det moderna livet erbjöd. Stalins revolution hade skapat växande förväntningar, en hunger för ett rikare materiellt och kulturellt liv, men samtidigt förhindrade den folket från att fullt ut nå sina potentiella förmågor. Motsägelserna mellan de saker som man hade uppnått och de nya aspirationerna skapade en stor frustration, men missnöjet kunde inte uttryckas öppet i den polisstat som styrdes av den georgiska diktatorn. Samtidigt drogs armenierna i två riktningar: å ena sidan hade deras land blivit mer armeniskt, mer armeniskt homogent, mer medvetet om sitt arv och ursprung. Å andra sidan hade strikta gränser stängt möjligheterna till nationell uttrycksförmåga. De materiella och andliga spänningarna, uppbyggda under Stalins era, manifesterade sig i en ny nationalism under decennierna efter Stalins död.
|
