Araberna som var ursinniga stödde enbart familjen Artzrouni för en lång tid. Men av oron för den makt och speciella ställning som familjen Bagratouni hade skaffat sig, återupptog araberna återigen, vid slutet av 700-talet, sina relationer med Bagratounian. 8
På grund av den nya situationen kunde bagratounierna återfå alla sina ägor i centrala och östra Armenien. Under 800-talets första decennier skedde händelser i arabvärlden som förstärkte Bagratouniernas ställning ännu mera och utvidgade deras ägor. I verkligheten var det furstar och folkgrupper i Armeniens grannskap (i synnerhet i Irans Azerbajdzjan) som ständigt gjorde uppror mot Bagdads kalifat 9 och därmed tvingades kaliferna att ibland begära hjälp från bagratouniernas för att slå ner dessa uppror. Bagratounierna fick i gengäld för sina tjänster nya rättigheter och nya ägor och kunde på så sätt sammansvetsa sina spridda ägor.
Vid cirka år 850 ägde Bagratounierna hela det egentliga Armenien, förutom provinsen Vaspourakan som fortfarande var under Artzrouniernas styre och dagens Zangezour som ägdes av adelsfamiljen Siuni. Därmed var Armenien på väg att befria sig från arabernas grepp.
Som Laurent påpekar, hade araberna under de senaste två seklerna försökt att försvaga och förinta de mäktigaste armeniska familjerna och hade kommit så långt med sin plan att ingen återstod som de kunde spela ut mot Bagratounierna. Därmed hade Armenien återfått det som det saknade mest av alla för att visa sin mäktighet.
Under den tid då Armenien var delat i flera olika furstendömen hade fosterlandskänslan ingen plats i de stora armeniska prinsarnas hjärta. "En armenisk regering och ett land som är självständigt och enat, vilket dessa furstar borde ha ägnat hela sin tid och styrka åt, hade ingen innebörd hos dem. Fosterlandets innebörd var just det furstendöme som de regerade över och det var för det som prinsarna var redo att offra sina liv. Deras fosterlandskänsla var strikt lokal och det band som slöt dem till varandra var ej politiskt. Detta band uppehölls endast via gemensamma vanor och seder, deras språk och religion och vi vet att dessa faktorer aldrig på egen hand har varit tillräckligt starka för att skapa en egentlig nation." 12
Men nu hade det istället för alla dessa furstendömen uppkommit en makt som sakta fick ett lands och den regerings form och omfattade så gott som hela Armenien eller åtminstone alla de delar som var heliga och kära för armenierna och enklare kunde väcka dessa känslor hos folket.
Bagratouniernas styre omfattade följande vida områden: "Berget #M-Ararat (berget), 800-talet#Ararat, där deras förfäders seder och vanor gick samman med Bibeln, Taron (dagens Moush ) där det kristna livet började i Armenien, områden längs floden Aras, d.v.s. områden som armenierna har en speciell förkärlek för då det var deras maktcentrum under dynastin Arshakoounian och man hade byggt otaliga tempel vid olika platser och dyrkades som nationella religiösa platser." 13
Bagratounierna, som nu ägde större delen av det historiska Armenien, hade ägt även dess vanor och seder. Nu hade de inte längre den begränsade lokala fosterlandskänslan, utan hade fått den armeniska nationens ande.
|
