Under Seimens öppningssession den 27 februari 1918 valdes den georgiske kandidaten Nikolai Chkheidze, veteran från Petrograds sovjet, till ordförande för det lagstiftande organet. Efter att ha läst ett antibolsjevikiskt bojkottförklarande granskade Gegechkori kommissariatets aktiviteter, vars ansvar han ansåg vara färdigt. Seimen tillät dock kommissariatet att agera efter en viss omorganisation, som ett verkställande organ tills en regering kunde bildas. 109 Förutom att lyssna till deklarationer som passade för en invigningssession godkände Seimen delegaternas mandaträttigheter, vilka utföll politiskt enligt följande: 110
| Socialdemikrat, Menshevik 111 |
33 |
| Musavat-Muslim politisk obundna blocket |
30 |
| Dashnaktsoutiun |
27 |
| Muslimskt socialistiskt block |
7 |
| Social-revolutionär |
5 |
| Muslim socialdemokrat (Hummet) 112 |
4 |
| Rysslands muslimer (Ittihad) |
3 |
| Georgiska national-demokrater |
1 |
| Georggiska social-federalister |
1 |
| Konstitutionella demokrater 113 |
1 |
I ett tal om den allmänna utrikespolicyn monopoliserade Gegechkori förfarandet under den andra sessionen. Han anklagade Sovnarkom för att ha förhandlat fram en överenskommelse som skulle förvandla Ryssland till en koloni för Tysklands imperialism. Därför var det varje demokratianhängares ansvar att avskärma den ryska delen av Transkaukasus från detta öde. 114 Den 28 februari presenterade Seimens olika "fraktioner" sina program. Å Dashnaktsoutiuns vägnar började Hovhannes Kachaznouni sitt tal: "Generationernas dröm – den all-ryska konstituerande församlingen förverkligades för en dag." Medan man sörjde mordet på detta lovande barn måste dock Transkaukasus bevisa sin livskraft genom att exponeras för och lösa de överhängande och mödosamma problemen. Som en livsduglig lem skulle Transkaukasus förstärka den "enda all-ryska demokratiska federativa republiken". Den bräcklige vithårige talaren redovisade sedan sitt partis principer och lagstiftande planer:
- avslutandet av krigföringen baserad på grunderna som hade proklamerats av den stora ryska demokratin, d.v.s. en icke-annekterande fred och rätten till självbestämmande, innebärande autonomi för Västarmenien,
- bildandet av Transkaukasus regering enligt rena socialistiska principer, då endast en sådan regim kunde tillfredsställa arbetarna, lösa de ekonomiska kriserna och återupprätta kommunikationerna mellan varje provins,
- avsägandet av privat ägande av land, följt av omedelbart fritt brukande av fälten enligt principerna om lika möjligheter för utnyttjande av jordens välsignelse,
- tillämpandet av partiets minimala ekonomiska program, nämligen åttatimmars arbetsdag, regeringsöversyn över arbetet och skyddandet av arbetarna,
- nationaliseringen av större finansiella, industriella och kommersiella etablissemang, betydelsefulla för regeringens socialistiska produktion,
- skapandet av rättvisa provinsiella gränser inom ett federativt Transkaukasus,
- beslutsamhet om strävan efter samarbete med alla andra demokratiska element i Seimen för att uppnå dessa mål. 115
I synnerhet den andra punkten var av signifikant betydelse, då dess antagande skulle utesluta den mäktiga ickesocialistiska Musavat-fraktionen ur administrationen.
Den utannonserade ryska orienteringen som speglades i Kachaznounis deklaration var i skarp kontrast mot uttalandet som lästes upp av musavatisten Hasan Bek Aghaev. Den mäktigaste muslimska organisationen i Transkaukasus höll fast vid att Seimen hade jurisdiktionen hos en konstituerande församling och att, då regionen hade skilts från Ryssland, den borde bestämma sitt eget öde utan att vara beroende av områden norr om Kaukasusbergen. Medan han accepterade principen om fred utan annekteringar eller skadestånd, tillade den musavatistiske talesmannen, med uppenbar hänvisning till Västarmenien: "Vi borde inte blanda oss i våra grannregeringars interna frågor." Dessutom skulle endast en regering baserad på proportionell representation vara accepterad. Aghaev höll tyst om frågan om en provinsiell omorganisation. 116
Då steg Noi Zhordania, mensjevismen personifierad, upp på podiet. Han avfärdade Sovnarkoms skamfulla acceptans av Tysklands ultimatum den 21 februari, vilket förslavade Ryssland politiskt och ekonomiskt och bröt banden mellan Transkaukasus och Rysslands inre. Ombuden i Dashnaktsoutiuns bänkrader blev upprörda då den vältalige talaren sa: "Och vår Seimen måste nu åta sig den primära uppgiften att av egen kraft förvandla detta unga land, Transkaukasus, till en organiserad transkaukasisk republik." Liknande ord var ett slag i ansiktet för de flesta av separatisterna på den armeniska platån. Freden skulle förhandlas med Turkiet, fortsatte Zhordania, men det skulle inte vara en Vanhedrande överenskommelse så som den sanktionerad av Sovnarkom. "Vi kommer inte att underteckna en sådan fred. Vi tycker att det är bättre att dö i våra skyttegravar med äran i behåll än att skandaliseras och utsättas för generationernas förbannelser." 117 På ett välbetänkt sätt undvek den mensjevikiske talaren frågan om regeringens position. Han önskade varken såra Sovjets regionala center eller Dashnaktsoutiun å ena sidan eller de muslimska fraktionerna å andra sidan. I princip höll Zhordania med Kachaznouni om att omfördelningen av Transkaukasus borde följa de etniska linjerna men påpekade att, med undantag för de georgiska provinserna, skulle stora nationell-territoriella delningar vara omöjliga. På grund av de många blandningarna av raser i södra och östra Transkaukasus skulle det behövas ett schackbräde av små nationella kommuner.
|
