Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
Till en början verkade det som att den georgiske ledaren tvekade inför detta. Etableringen av små nationella stater överensstämde inte med de marxistiska idealen. Vilka samvetskval han än kan ha haft accepterade Zhordania snabbt klokheten i Chkhenkelis realpolitik och arbetade hårt och osjälviskt för Georgien. Medan han fortfarande var i Batum studerade han och Nikoladze noggrant kartan över Transkaukasus och drog gränserna för det Georgien som skulle skapas. De beslutade även vilka eftergifter man vid behov kunde göra till turkarna och tatarerna. De betraktade aldrig seriöst eventuella relationer med armenierna, eftersom det var ytterst tveksamt om det skulle finnas något Armenien överhuvudtaget. I möten med Khan Khoisky, Safikurdsky, Khas-Mamedov, Usubbekov, Jafarov, A. D. Pepinov och andra tatariska ledare diskuterade de mensjevikiska ledarna möjliga framtida territoriella gränser. Tatarerna påstod sig föredra en fortsättning på den transkaukasiska "trion", men kände att om turkarna insisterade på att införliva ett av komponentområdena så borde det åtminstone finnas en transkaukasisk "duo". 11 Det är onödigt att nämna vilken av de tre parterna i federationen som skulle offras.
Precis innan Zhordania reste till Tiflis den 22 maj godkände han och den transkaukasiska delegationens georgier Avalovs förslag om deklareringen av självständighet. Det fanns inte någon återvändo. Två dagar senare gjorde Avalov och von Wesendonck de slutgiltiga justeringarna i den tillfälliga pakten. Sedan varnade Chkhenkeli i ett telegram kodat av general Odishelidze det georgiska nationella rådet för att någon som helst fördröjning av att utropa självständigheten skulle ha katastrofala konsekvenser. 112 Endast ett självständigt Georgien, beskyddat av Tyskland, kunde räddas undan den turkiska invasionen. Det var redan beslutat att greve von Schulenburg skulle tjänstgöra som kejsarens representant i Tiflis.
Den 25 maj mottog en av von Lossows adjunkter den fullständiga texten med överenskommelserna och tog den ombord på Minna Horn. Det var då general von Lossow underrättade den transkaukasiska delegationen om att han hade nyheter om republikens överhängande kollaps och var på väg att resa för att få nya instruktioner. Endast georgierna visste om att Minna Horn seglade till den närliggande hamnen Poti där medlemmarna i det nya kabinettet skulle skynda sig att officiellt underteckna dokumenten omedelbart efter utropandet av självständigheten. Avalov skrev i sin dagbok: "Vi håller på att i full fart avsluta bakom-scenen-arbetet." Dagen efter, den 26 maj, tillade han: "Delegationen håller på att skingras, men det nödvändiga hemliga arbetet har pågått obemärkt. Ingen verkar misstänka det som kommer att äga rum idag och i morgon." 113
Under tiden möttes de georgiska socialdemokratiska ledarna bakom stängda dörrar i Tiflis. Zhordania lovordade nu idealen hos ett självständigt Georgien och hade överseende med upplösningen av den transkaukasiska federationen. Han uttryckte sympati för armenierna som var dömda till det värsta möjliga öde. Han tillade dock att ansvaret för denna tragedi låg hos det politiska parti som ledde det armeniska folket. 114 Sedan reste han till Batum där han en sista gång skulle se till att allting hade arrangerats på ett korrekt sätt. Strax efter det att von Lossow hade avseglat vid midnatt den 25 maj mötte Zhordania Khatisian för att förklara att då armenierna fortsatte att göra motstånd mot de turkiska styrkorna och på grund av det outhärdliga kaoset i Transkaukasus, skulle Georgien tvingas att utropa sin självständighet. Stundens realitet var kraftfull samtidigt som han höll av sin armeniske vän och medarbetare sedan många år och sa: "Vi kan inte dras ner tillsammans med er. Vårt folk vill rädda det som räddas kan. Även ni är tvungna att söka en väg för att komma överens med turkarna. Det finns ingen annan väg!" 115 En timme senare reste Zhordania till Tiflis för att bevittna den demokratiska federativa republiken Transkaukasus död och för att assistera vid födelsen av den självständiga republiken Georgien.
Takten i de avgörande transkaukasiska händelserna ökade stadigt under de få veckorna mellan den 22 april och 26 maj. Turkarna hade gått in i Batum utan strid och tvingat Transkaukasus att deklarera självständighet från Ryssland. Med Kars fall fick Turkiet alla de territorier som hade nämnts i artikel IV i Brest-Litovsk och det öppnade vägen till de turaniska folkens kärnområde. Episoden intensifierade även den ömsesidiga misstänksamheten bland de transkaukasiska folken. Försöken till förhandling med fienden hindrades av oenigheten mellan den transkaukasiska delegationen och den till synes omättliga territoriella hungern hos de ittihadistiska ledarna i det osmanska imperiet. Georgierna och armenierna insåg att den smala vägen som kanske kunde leda till befrielse gick genom Berlin. Om det skulle lyckas berodde på exploateringen av den tysk-turkiska rivaliteten, då endast ett beslutsamt Tyskland kunde sätta stopp för Enver Paschas marsch österut. Den 26 maj hade georgierna uppnått sitt mål. Tatarerna för sin del var inte heller missnöjda, eftersom de turkiska arméerna fortsatte att avancera över de södra regionerna i Transkaukasus. Armenierna som varken hade tillång till hamnen, råmaterialen eller georgiernas politiska slughet och, olikt tatarerna, saknade starka kulturella, religiösa och etniska band med inkräktarna, skulle lämnas i sticket då den transkaukasiska Seimen samlades för att besluta om att upplösas.
|
|
|
