Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
Brest-Litovsks tilläggsavtal och Talaats mission
Trots de negativa förhållandena i Baku undertecknade sovjetdelegaten Ioffe, den tyske utrikesministern von Hintze och utrikesministeriets juridiske chef, Johannes Kriege, Brest-Litovsks tilläggsavtal den 27 augusti 1918. Artikel VI handlade om Kaukasus och förkunnade att
- Ryssland inte skulle motsätta sig Tysklands erkännande av Georgien.
- Tyskland skulle vägra att assistera de militära operationerna hos en tredje nation (Turkiet) i områdena bortom Georgiens gränser.
- Tyskland skulle arbeta för att hindra en tredje makt att komma in i Bakus uezd.
- Ryssland skulle leverera antingen en fjärdedel och den tappade oljan i Baku eller ett visst månatligt minimum till Tyskland, vilket skulle bestämmas senare. 26
Georgiens internationella status befästes, Armeniens försvagades ytterligare och Enver Paschas mål hotades allvarligt. Den ottomanske krigsministern beordrade de 5:e, 15:e och 36:e divisionerna att slå till oavbrutet. Trots den officiella policyn i Berlin stödde inflytelserika tyskar nu Enver. När han och general von Seeckt underrättade det tyska befälet om att britternas närvaro i Baku krävde stränga motåtgärder instämde ambassadör Bernstorff och Ludendorff uppmanade utrikesministeriet att acceptera den turkiska logiken. 27 Med hänsyn till den ändrade situationen insåg de tyska militära ledarna att ottomanerna inte kunde nekas åtkomst till Baku. Nu rekommenderade strategerna i Berlin att även de tyska enheterna skulle delta i kampanjen för att säkerställa de enorma oljereserverna och för att komma i en ställning som kunde övertyga ryssarna att överenskommelserna om oljan fortfarande var i kraft. General Kress fick order om att skicka iväg en del av de 5 000 tyska trupperna under sitt befäl mot Baku. 28
Att Tyskland hade gett sitt samtycke till den turkiska offensiven dämpade dock inte det tumult som hade uppkom när överenskommelsen skulle undertecknas den 27 augusti, vilket skapade nya hinder för den osmanska dominansen i Transkaukasus. Det ryska ägandet av Baku och den tyska kontrollen över Georgien skulle lämna så liten kompensation som möjligt för Turkiet genom de återstående ofruktsamma och oproduktiva armeniska territorierna. Det var just detta skäl som gjorde att de armeniska sändebuden befarade pakten Hintze-Ioffe och anslöt sig till ottomanernas opposition. Republiken Armenien, det sista återstående hoppet, verkade vara på väg att kastas framför turkarna som en ynkligt lugnande åtgärd.
Under de första dagarna i september skyndade Ohandjanian i desperation till Wien för att bönfalla om österrikiskt beskydd. Ohandjanian påstod att en diplomatisk mission och några få hundra trupper var allt som behövdes. Som kompensation erbjöd han den armeniska ekonomin. För de skeptiska österrikarna var det inte svårt att förstå klokheten i en ickeinblandning, i synnerhet efter att sändebudet hade målat upp de mest patetiska scener av villkoren i Armenien. Det vore naivt av den duala monarkin att anta att råmaterialet skulle välla in i Wien i utbyte mot en eller flera bataljoner. Dessutom gjorde de överväldigande artiga och sympatiska officiella representanterna inga försök att dölja det faktum att de inte kunde göra något som skulle förvärra relationerna med deras tyska eller turkiska allierade. I stället för ett kategoriskt nekande gick utrikesministern dock med på att om armenierna skulle förmå de osmanska ledarna att sanktionera ett österrikiskt deltagande i de kaukasiska frågorna så kunde mer seriösa betänkanden då ges för hjälp till republiken Armenien. 29 I Konstantinopel hade andra armeniska sändebud redan mött den österrikiske ambassadören Graf Pallavicini och den militära attachén Pomiankowski och de hade överträffat Ohandjanian i presentationen av överdrivna ekonomiska uppgifter i ett fruktlöst försök att intressera monarkin. Österrike var inte i någon position för att agera för en sådan sak. 30
|
|
|
