Tysklands agerande beträffande händelserna i Armenien är, precis som Eduard Bernstein påpekar, det oundvikliga resultatet av att detta mäktiga land, till skillnad från andra europeiska stormakter, aldrig hade några frihetsälskande tankar i sin utrikespolitik. 247 Detta faktum hade inte bara beklagliga återspeglingar i Armenien utan drabbade även resten av världen och till slut även själva Tyskland. 1900-talet skulle egentligen ge de tyska makthavarna ett tillfälle att tänka på Rewals uttalande där denne sa att: "Den sortens människa som har gemena intressen kommer alltid att luras eftersom hon har förbjudits att vara skicklig."
I Österrike-Ungern, hade Goluchowski efterträtt Kalndy som utrikesminister och delade prins Lobanofs åsikter då även han ville bli av med östfrågan. Goluchowski var mycket glad över att Ryssland hade riktat sin expansion mot öst och inte längre visade något intresse för det ottomanska imperiet.
Samtidigt som makthavarna i Österrike-Ungern uttryckte sympati för offren i massakrerna i Armenien så såg de detta som en nödvändig uppoffring för freden i Europa. 250
Under tiden var sultan Abdul Hamid i ständigt arbete och var upptagen med att genom sina avlönade underhuggare, bland vilka man bör i synnerhet nämna S. Whitman, Newlinsky och Vanbery, köpa samveten, medarbetare och tystnad. 254 Den "röde sultanen" fick ständigt råd från Bismarck som framförde sin visdom och sina rekommendationer, vilka alltid var lika destruktiva, genom Whitman. 256
Den ottomanska diplomatin spelade sin roll väl mot Europas vägran att enas genom dess omedvetenhet och desinformation förenad med det gamla ottomanska receptet bestående av vägran, negativa svar och skenrättigheter. 257
Nu kvarstår det endast en punkt att nämna och det är att ägna några rader åt Englands inställning till dessa händelser. Enligt punkterna i Cypern-avtalet och på grund av den orättvisa vinst som England inkasserade enligt detta avtal och på armeniernas bekostnad "hade det inte bara varit den rätta saken utan även dess ansvar att ingripa i denna fråga". 258
Detta ingripande var England dock villigt att göra men med villkoret att även andra europeiska stormakter skulle samarbeta med det så att åtgärderna skulle bli en enad handling.
Men när lord Salisbury, Storbritanniens premiärminister, med medhåll från Paul Cambon, Frankrikes ambassadör vid det ottomanska hovet, föreslog att stormakterna skulle utfärda ett officiellt ultimatum mot sultanen och bestämma ett förfallodatum efter vilket de skulle ingripa militärt så avstod regeringarna i S:t Petersburg, Berlin och Paris från att ta detta steg på grund av skäl som vi redan har beskrivit. 259
Framför Rysslands och Tysklands uppenbara och öppna fientlighet ville lord Salisbury inte ensam åta sig ansvaret för ett ingripande som kunde medföra farliga konsekvenser för Storbritannien.
|
