Egentligen skedde den ekonomiska blomstringen i Transkaukasus, till stor del, tack vare armeniernas arbetsamhet och uppfinningsrikedom 23 och Viktor Berard beskriver deras del i denna fråga med följande ord: "Jordbruket och vägarna i Transkaukasien har sin nuvarande utveckling och utvidgning tack vare dessa pionjärer och ledare för vår civilisation, d.v.s. armenierna. Om Batum och Tbilisi, med sina vinstbringande marknadsplatser har blivit knytpunkten i en av världens största handelsvägar så är det utan tvekan, först och främst, tack vare oljan. Men kunde Ryssland utnyttja denna naturresurs på detta extraordinära sätt om det armeniska elementet, som med sina västerländska industrikunskaper har tjänat Ryssland så väl, inte hade funnits?" 24
Dock hade denna ekonomiska blomstring, i vilken armenierna hade en stor roll, varit mer fördelsaktig för städer som Batum, Tbilisi och Baku än de armeniskbefolkade provinserna i Transkaukasien. Annekteringen av dessa provinser till det ryska riket innebar inte bara någon utveckling under en lång period utan innebar även att Jerevans region förlorade sin gamla betydelse inom handeln. Tidigare var denna region ständigt fruktsam och produktiv då den fanns på två viktiga handelsvägar, nämligen vägen som knöt samman Tbilisi med Tabriz och vägen som via Jerevan, Erzurum och Trabizond knöt samman Tabriz med Svarta havsområdet.
Men den första av dessa handelsvägar, d.v.s. Tabriz-Tbilisi förlorade sin betydelse avsevärt då den beskattades av höga tullavgifter i enlighet med den ryska handelspolitiken om import för att behålla Transkaukasiens handel uteslutande för sig själv. Och den andra vägen bytte rutt från Jerevan och kom att gå via Tabriz-Bayazid-Erzurum så att kontakten mellan Persien och Turkiet skulle ske utan passering över ryskt territorium. 25
Den enda utvidgningen inom den armeniska industriproduktionen som kunde neutralisera denna nedgång inom handeln, då Östarmenien befann sig vid sidan av dessa centrum och då imperiets järnvägar inte dök upp i denna region före 1900-talet, var utvidgningen av armeniska industrier i resten av Transkaukasien och södra Ryssland där denna utvidgning var mer betydande än i själva Östarmenien. Och detta var på grund av det faktum att inte bara själva Armenien utan hela denna region blomstrade under 1800-talet tack vare armeniernas arbetsamhet och ansträngningar.
Om Västarmenien bör man säga att även om dess framsteg inom handeln inte kunde jämföras med Transkaukasien eller inte ens Östarmenien, strax innan första världskriget, så var det fortfarande ett lysande exempel på det armeniska folkets arbetsvilja och ansträngningar (i synnerhet i jämförelse med hur långt andra folk, t.ex. turkar och kurder hade kommit i denna fråga).
Armenierna, vilka levde under olidliga och mycket svåra förhållanden och utsattes för det turkiska administrativa styrets korrupta och inkompetenta behandling samt övergrepp från plundrande nomadiska kurder, var i själva verket det enda aktiva och produktiva elementet i landet.
Inom jordbruket krävdes endast några få år av trygghet och säkerhet för att armenierna skulle förvandla ett förfallet område i ruiner till en blomstrande region. Nu ska vi se med vilken förvåning som Daryl har beskrivit de armeniska böndernas arbete: "Vi åkte längs högländerna mot låglandet. Där såg jag ett vitt vetefält som var så vackert och så välsått att jag trodde att jag befann mig i en av de bästa grönskande platserna i Beauce, framför een exemplarisk åker och mitt i en perfekt jordbrukssamhälle". 27
|
