Den ryska revolutionens slagkraft ruskade om de kaukasiska armeniernas sinne så kraftigt att de primära huvudbryna, Västarmenien och bibehållandet av en stark militärisk front, för ett ögonblick underkastades de interna regionala och ryska frågorna. I varje uezd i Jerevan och i många distrikt i guberniiorna Tiflis, Elisavetpol och Baku diskuterade församlingar av armeniska bönder den framtida regeringsformen och upprepade de utnötta resolutionerna om lojalitet och interetnisk harmoni. Minnena från 1905 års revolution och de efterföljande armenisk-tatariska sammandrabbningarna var färska. Alla hoppades på att den kommande demokratiska rörelsen skulle fostra bättre relationer. Medan muslimerna möttes i Baku, uttrycktes armeniernas förväntningar under Jerevan guberniias "Böndernas Kongress" som föreslog:
- etableringen av en demokratisk rysk republik,
- antagandet av den federativa principen, vilken var det enda tillämpningsbara alternativen i ett multinationellt land,
- regeringsstöd för ekonomisk och kulturell utveckling,
- intern delning av Transkaukasus i kommuner och förberedelser av sunda förslag i den provisoriska regeringen angående regionala omorganiseringar längs de geografisk-ekonomisk-etnografiska linjerna och överlämnandet av dessa till den konstituerande församlingen för betänkande,
- omedelbart antagande av lokala språk för de administrativ-juridiska organ och utnämningen av officiella komponenter i dessa språk,
- tillämningen av en undervisningsplan på inhemska språk i samtliga grundskolor inom tre månader,
- upprättandet av zemstvo för hela Transkaukasus så fort de nya administrativa gränserna hade bestämts. 19
Kongressen tillkallade de transkaukasiska intellektuella som var spridda över hela Ryssland, för att vara behjälpliga i de regionala och nationella bemödandena.
Programmet som hade föreslagits av kongressen för Jerevan guberniias bönder reflekterade Dashnaktsoutiuns åsikter eftersom detta parti utgjorde samma auktoritet i de styrande armeniska områdena i Transkaukasus som dess allierade socialrevolutionära parti gjorde i Rysslands små byar. Paradoxalt nog var den armeniska borgarklassens politiska plattform inte så radikalt annorlunda. Dessa representanter för medelklassen, som tidigare tillhörde det ryska konstitutionella demokratiska (Kadet) partiet eller dess armeniska samarbetsgrenar, bildade en separat organisation i mars 1917, Hay Zhoghovrtakan Kusaktsoutiun (Armeniska folkpartiet). Med medlemskap enbart för de intellektuella, yrkeskunniga och för industrialster i Tiflis behöll folkpartiet sina nära kontakter med den ryska Kadet. I dess initiala manifestation 20 i april 1917, deklarerade Zhoghovrtakan partiet:
- sitt stöd för den provisoriska regeringen,
- antagandet av det ryska Kadets program för allmänna reformer,
- rekommendation om armenisk territoriell-politisk autonomi inom den ryska staten,
- förslag om att gränserna för de autonoma områdena i Transkaukasus skulle läggas längs de etniska linjerna och att minoriteternas kulturella frihet i varje region skulle garanteras, 21
- förslag om att den armeniska kyrkans självständighet till fullo skulle återställas och att ett nationellt religiöst kyrkomöte skulle hållas för att besluta om nödvändiga religions-administrativa reformer. 22
De "specifistiska" Armeniska Socialdemokraterna (ska inte förväxlas med de armeniska medlemmarna i den ryska bolsjevikorganisationen) och de Armeniska Socialrevolutionärerna befann sig i ett dilemma. Båda favoriserade det villkorslösa enandet av Ryssland och fördömde de program som misstänktes fostra separatistiska tendenser. Ändå kunde ingen av dessa organisationer, vilka båda innehöll en liten krets av intellektuella, frigöra sig från den entusiasm som förslagen om lokalt styre och nationell-kulturell utveckling lockade fram. Motsägelser och interna oenigheter uppvägde ofta det lilla inflytande som varje parti besatt. 23
|
