När England kom underfund med det felaktiga tankesättet och okunnigheten hos makthavarna i Konstantinopel och förstod att det ottomanska imperiet, på ett obotligt sätt, var dömt att gå under påverkat av livskraften och självständighetssträvan hos folken på Balkan, bestämde sig England för att genom förbättringar av dessa stater och t.o.m. skapandet av liknande nationella regeringar i Mellanöstern (av araber, armenier och kurder) skapa ett permanent element och ett ännu starkare hinder än det ottomanska imperiet som höll på att falla sönder och i vilket fall som helst hotades hamna under Rysslands styre och inflytande. 52
Detta linjeskifte hos England återspeglades tydligt av den store engelske politikern lord Bryce, en man som förutom alla sina goda egenskaper, hade sanningsenlig information om armenierna och Armenien och var en av de första personerna som introducerade Armenien för sitt land och de europeiska nationerna. Det är samma person som har skrivit: "Frågan i dess nuvarande formulering är inte längre den att hur kan det ottomanska imperiet hållas vid liv, utan vi måste försöka se vad vi kan ersätta det med och med vilka åtgärder kan de minska de olycksbådande händelserna som kommer att efterfölja dess oundvikliga fall." 53
Lord Salisbury kom till sist, trots att han var en av hjärnorna bakom Berlin-avtalet, fram till slutsatsen vilken gjorde att han en dag uttryckte det följande om det ottomanska imperiets uppvisningar och sultanens policy gentemot armenierna: "I Berlin-kongressen satsade vi, genom beskyddandet och försvarandet av ottomanska imperiets territoriella helhet, egentligen på en sjuk häst." 54
Tyler påminner också om att efter Englands maktövertagande över Cypern (1878) och i synnerhet i Egypten (1882) verkar det som att värdet på det ottomanska imperiet, som försvarare på vägen mot Indien, på ett kännbart sätt hade minskat i Englands ögon och denna regering hade ett mindre behov av ottomanska imperiets tjänster för upprätthållandet av den livgivande länken till Indien.
Dessutom bör det nämnas att även under den period då England på ett hårt sätt hade beskyddat turkarna så var det i engelska ögon inget annat än "nödvändig ondska". 56 Policyn om Englands beskyddande av ottomanska imperiet följde en total motsatt riktning jämfört med den policy som denna regering utövade på många andra håll under 1800-talet genom beskyddandet av nationers strävan för en självständig existens (folken i Sydamerika, Italien och Polen).
Denna policyändring hos England hade också förutspåtts av lord Salisbury under krisen 1876-1878. Trots att Salisbury var huvudmedarbetare till Disraeli under Berlin-kongressen, hade han just då kommit underfund med det misstag som han hade blivit delaktig i på grund av Disraelis inflytande i frågan om Englands ställningstagande.
Denna senaste åsikt hos Salisbury, vilket också utgången av Englands parlamentsval i 1880 - ett val som ägde rum på grund av Disraelis östpolitik- visade, stöddes av majoriteten det engelska folket vilket också. 57 Gladstone som ledde labourpartiet under valet förde en skoningslös valkampanj mot denna östpolitik, en kamp som i Englands historia har kallats för "Midlothian campaign". 58
I 1880 års val nådde Gladstone och labourpartiet en total seger. Den säregna och karismatiska attraktionskraften hos "den hjortögde mannen", d.v.s. Disraeli, som under en lång tid hade hållit England under sitt inflytande var därmed bruten. Det villkorslösa försvarandet av det ottomanska imperiet som kännetecknade en del av Englands politik besegrades så pass svårt att det aldrig kunde återhämta sig.
|
