Reaktionen från Turkiets sida var snabb. Ett flertal franska företag blev av med sina kontrakt med turkiska företag eller regeringen och ströks från framtida förhandlingar (dessa embargon kom dock av sig rätt så snabbt och drygt ett år efter detta hade relationerna återgått till det normala). Den 16 februari kontrade Turkiet genom att dess utrikesutskott röstade genom ett lagförslag som anklagade Frankrike för folkmord mot turkar i Anatolien under 1920-talet, under den period då Frankrike ockuperade den södra Turkiet. 13
Inom EU gick man ännu längre och la fram ett förslag på inkluderingen av ett erkännande av det Armeniska Folkmordet som basis för ett turkiskt medlemskap i EU. Men förslaget röstades ner då man ville undvika att dra in EU som en medlare i liknande "historiska" konflikter. Men däremot har man under 2000-talet vid flera olika tillfällen upprepat EU:s fördömande av folkmordet och uppmanandet av Turkiets officiella erkännande. I sin årliga rapport och som basis för EU:s policy i Kaukasus författades ett förslag, framarbetet av den svenske miljöpartisten och EU- kommissionären Per Gahrton, där även det Armeniska Folkmordet inkluderades. Ett försök att stryka tilläggen i resolutionen röstades ner den 28 februari 2002, med siffrorna 391 röster mot 96. 14
Men man måste ändå medge att det allra största hindret för ett internationellt erkännande förblev USA:s ovilja att vidtaga åtgärder vilka skulle kunna försämra landets relationer med Turkiet. Men under år 2000 hände det som många armenier länge hade arbetat för inom de politiska kretsarna i Washington DC. USA:s representanthus tog upp frågan om folkmordet och röstade, med en överväldigande majoritet, för att resolutionen om folkmordet skulle tas upp för omröstning i kongressen, och det trots motstånd från Clinton-administrationen. Resolution "H. Res. 596" 15 väckte stort vrede i Turkiet och tidningsrubrikerna var inte nådiga mot "det amerikanska förräderiet" och "dolken i ryggen". 16 Ankara hotade omedelbart att dra tillbaka sina försvarskontrakt med Pentagon och stänga sina flygbaser för amerikanska och engelska flygoperationer över Irak. Till slut gick det så långt att president Clinton tvingades att personligen ingripa och stoppa resolution H. R. 596. I ett brev, den 19 oktober 2000, skrivet till Representanthusets talman, Dennis Haster, uttryckte Bill Clinton sin oro över de konsekvenser som ett bifall av denna resolution skulle innebära för USA:s intressen i regionen. 17 I och med detta tvingades man att dra tillbaka resolutionen och det amerikanska erkännandet av det Armeniska Folkmordet misslyckades igen. Åtminstone för denna gång.
En sak som man inte kan låta bli att lägga märke till är dock det faktum att så gott som alla, politiker som historiker, verkar vara överens om att det Armeniska Folkmordet är inte någon myt och har i högsta grad ägt rum. Frågan är huruvida det är värt att tvinga fram ett erkännande från Turkiet och riskera de eventuella efterföljande konsekvenserna. Man får även en känsla av att Turkiet räknar med att det bör finnas en preskriptionstid för ett liknande brott. Men faktum kvarstår att armenierna faktiskt, oavbrutet, ända sedan 1915 har påpekat folkmordet och försökt att få upprättelse för det. Att alla stormakter, med egenintressen i denna fråga, har valt att vända det döva örat mot dem gör inte frågan "historisk" och avskrivningsbar. Dock är Storbritannien ett av de länder som bygger sin argumentation på ett liknande sätt. I svar till frågan ställd till den brittiska utrikesministern om regeringens planer för att göra ett uttalande om det Armeniska Folkmordet svarade Joyce Quin (medlem i Labour-partiet och verksam i det brittiska utrikesdepartementet), den 20 april 1999, att den brittiska regeringen hade fördömt händelserna under 1915-1916 vid samma tidpunkt som de ägde rum. "Men den brittiska regeringen tänker inte erkänna dessa händelser som Folkmord (Genocide) då detta begrepp inte existerade vid denna tidpunkt." 18 Detta uttalande bygger på det faktum att begreppet "Genocide" myntades i FN först efter det andra världskriget. Det är osäkert huruvida man kan hitta en banalare undanflykt, men vore detta inte likvärdigt med att avfärda alla fossila upptäcker, daterade innan 1850-talet som icke-dinosaurier, då termen "dinosaurie" myntades först år 1942 av den engelske vetenskapsmannen Richard Owen?
|
