När detta kabinett bekräftades av det nationella rådet hade Armenien varit fullständigt i en hel månad. 86 Under denna tid hade administrationen för de armeniska områdena varit kvar i Aram och Dro. Inte heller efter att Kachaznouni hade bildat sin regering befriades Aram från sitt ansvar eftersom den armeniska regeringen befann sig i Tiflis. Svårigheterna i järnvägskommunikationen till Jerevan, närvaron av turkiska trupper på huvudvägen mellan Lori och Ulukhanlu och de avskräckande aktiviteterna hos stråtrövare längs varje väg och gata bidrog till förseningen. Men huvudskälet till denna försening var dock oviljan hos många av medlemmarna i det nationella rådet att bo i den fjärdeklassens stad som hade utsetts till republikens huvudstad. Talesmännen för Dashnaktsoutiun vädjade hela tiden om att överföra både regering och råd, medan populister och SR invände med argumentet att eftersom en överväldigande majoritet av östarmenierna levde bortom gränserna för dvärgrepubliken var det nödvändigt att det nationella rådet skulle kvarstå i Tiflis och tjäna som en sorts superregering. De var inte emot att Kachaznounis "regering" skulle ha sitt säte i Jerevan för att agera som en regional administration, men de varnade för att flytten av det nationella rådet från Tiflis skulle resultera i att man övergav över en miljon armenier. Dessutom skulle en sådan flytt innebära besvär för populisterna och SR, eftersom deras ledare och partiapparat var koncentrerade till Tiflis och deras flytt till Jerevan skulle vara försumbar. I en kuppartad handling gick mensjevikerna över till Dashnaktsoutiuns sida. Den transkaukasiska socialdemokratiska organisationen hade anslutit sig till strategin om nationella självständiga stater och deras få armeniska anhängare följde nu denna linje. 87
I mitten av juli bröts till slut dödläget. Aram skickade ett meddelande från Jerevan att han inte skulle fortsätta på sin post om inte nationens legala administrativa organ tog sitt ansvar i huvudstaden. Även Kachaznouni utövade press genom att hota att avgå om inte både regeringen och rådet flyttade. Oppositionen gav motvilligt efter. Efter att ha tagit detta beslut skickade socialrevolutionärerna Arsham Khondkarian, en av sina mäktigaste och mest välkända ledare, till Jerevan, men de populistiska ledarna, vilka vägrade att flytta från Tiflis, delegerade istället oerfarna men dock högst patriotiska juniormedlemmar till denna post. Haik Azatian, en doktrinär marxist, utnämndes till att leda Jerevans socialdemokrater, men ersattes snart av mer flexibla och auktoritära mensjevikiska ledare. Efter att ha avslutat förberedelserna inför avfärden besökte medlemmar ur den armeniska regeringen och det nationella rådet Zhordania, som hade ersatt Ramishvili som premiärminister, och andra mensjevikiska ledare för att säga adjö. De deklarerade även att Arshak Djamalian skulle tjänstgöra som armeniska republikens diplomatiska representant i republiken Georgien. 88
Den 17 juli lämnade den armeniska regeringen Tiflis för Jerevan, via en indirekt rutt som gick över järnvägen Tiflis-Baku till Akstafa och sedan med bil till Dilidjan och längs sjön Sevan. Inga georgiska officiella var närvarande för att säga adjö. Istället nekades det armeniska kabinettet tillträde till vänthallen vid järnvägsstationen i Tiflis och fick stå på perrongen under flera timmar innan ett antiklokomotiv och några smutsiga passagerarvagnar anlände. Tydligen var detta den senaste manifestationen av den växande oenigheten mellan de två folken. Löjtnanterna von Mommsen och Eisenmann, som skulle presentera Kress i Jerevan, och en medföljande turkisk officer protesterade uppretat mot denna förolämpande behandling, och det var endast genom deras medling som armenierna slapp förödmjukelsen att kroppsvisiteras av de georgiska vakterna när tåget nådde gränsen. Samtidigt som tåget passerade floden Kur in i Azerbajdzjans territorium så byttes georgiernas kallsinnighet ut mot tatarernas lyckönskande mottagning. Officiella delegationer välkomnade systerrepublikens kabinett, improviserade band spelade glad musik och den korta resan till gränsen för Jerevans guberniia avbröts av flera banketter. I denna vänliga och festliga atmosfär var det omöjligt att inse att Armeniens territoriella meningsskiljaktigheter med Azerbajdzjan var mycket större och komplicerade än de med Georgien. I och med att sällskapet närmade sig Jerevan red general Nazarbekian, Dro och Aram "Pascha" ut till järnvägsstationen för att välkomna Kachaznouni. Tillsammans gick de in i huvudstaden den 19 juli. 89
Landet som Kachaznouni började styra över var i verkligheten stängt för omvärlden. Flyktingar hopade sig i varje hörn och springa. Det fanns väldigt lite mat och kläder och nästan ingen medicin alls. Republikens små bördiga regioner låg fortfarande under turkisk ockupation. Allt som återstod var berg och stenar. De tyska representanterna i Kaukasus uppmanade sin regering att få turkarna att tillåta flyktingarna att återvända till områdena enligt gränserna i Brest eller åtminstone till de områden som var bestämda i Batum-avtalet. Om de ittihadistiska ledarna skulle förkasta detta förslag måste de armeniska männen tillåtas att återvända till sina hemtrakter för en kort tid för att skörda grödorna. von Schulenburg och Kress varnade för att om de skulle förnekas denna minimala tjänst skulle armenierna utrotas i lutet av vintern. De två officiella klagade på att denna utrotning var Essad Paschas ivriga önskemål, och han var fast besluten att avsluta det som general Vehib hade börjat. 90 Berlin misslyckades med att ändra de osmanska befälhavarnas policy. Grödorna, så viktiga för armenierna, bars iväg av turkarna eller fick ruttna på fälten. Republikens invånare livnärde sig på gräs och örter under hela sommaren och hösten, men till vintern var även dessa borta. Det har sagts att turkarna hade tillåtit armenierna tillräckligt med utrymme för en masskyrkogård. Beskrivningen verkade inte överdriven under republikens första månader, då mer än 200 000 föräldralösa barn och flyktingar gick under. Kolera och tyfus härjade i landet och skördade offer utan hänsyn. Även det tillsynes oövervinnliga Aram skulle gå under. 91
|
