Hajinsky och Rasul-Zade var inte de enda muslimerna som konfererade med Halil Bey. Från Baku, Elisavetpol, Akhalkalak, Akhaltsikh och andra områden i Kaukasus tog han emot delegationer och sändebud i Batum. Alla varnade för att muslimerna i Transkaukasus hotades av undergång och begärde turkisk assistans. Genom att utnyttja principen om självbestämmande vädjade den turkiska befolkningen i Kaukasus om en ottomansk frammarsch. Befolkningen i Akhalkalak och Akhaltsikh begärde en direkt annektering av regionerna till det osmanska imperiet, medan ansökande från andra regioner vädjade om befrielse och inte ställde några specifika förslag om den slutgiltiga dispositionen av sina hemtrakter. 101 Liknande uttalanden förstärkte Envers övertygelse om att det gyllene tillfället var nära förestående.
Tre dagar efter von Lossows förslag anlände Jemal Pascha, marinminister och ny medlem i den ittihadistiska gruppen, till Batum för att konferera med delegationerna. Under sitt möte med transkaukasierna välkomnade han varmt georgierna och tatarerna, men när han vände sig mot Khatisian anmärkte han kallsinnigt att den armenisk-turkiska fientligheten var en långdragen historia och att armenierna tyvärr inte gjorde någonting för att förbättra situationen. Han anklagade Andranik och andra "gerilla-banditer" som höll på att slakta den fridfulla muslimska befolkningen och anklagade armenierna i Baku för att ha anslutit sig till bolsjevikerna i blodspillandet av tusentals av hans religiösa bröder. 102 Två dagar efter denna scen informerade von Lossow den transkaukasiska delegationen om att Halil hade vägrat tillåta en medling. 103 Möjligtvis var det Jemal som hade tagit beslutet. I vilket fall som helst var det i linje med de turkiska målen. Att tillåta Tysklands inblandning skulle bara försvåra och förlänga konferensen, vilken Turkiet önskade avsluta så tidigt som möjligt. På aftonen den 25 maj fick Chkhenkeli en annan kommuniké från von Lossow, ett meddelande som oroade några av medlemmarna i delegationen: "Jag har tillförlitlig information om att den transkaukasiska regeringen är på väg att upplösas. Då detta inte har förutsetts och eftersom jag inte har några instruktioner om att fortsätta förhandlingarna efter kollapsen av den transkaukasiska federationen, och eftersom mina befogenheter endast berör frågor rörande den transkaukasiska regeringen, är det nödvändigt för mig för att kommunicera med och personligen få nya muntliga instruktioner från de ansvariga tyska officiella. För att inte förlora någon tid har jag beslutat att i natt lämna Batum med den tyska ångaren Minna Horn." 104 Uppenbarligen visste Lossow mer om det som skulle äga rum i Tiflis nästa dag än flera av Chkhenkelis kollegor. Endast georgierna visste om Minna Horns destination.
Den fulla innebörden av det tyska meddelandet hade inte uppdagats än när Halil Bey den 26 maj plötsligt avbröt de formella förhandlingarna. I det ultimatum som han levererade till Chkhenkeli uttryckte han sorg över att, trots att förhandlingar hade pågått under drygt två veckor, man inte hade nått någon överenskommelse. Han fortsatte: "Hundratusentals turkar och muslimer i Baku och dess förorter lider under det blodiga förtrycket hos hjärtlösa banditer, så kallade revolutionärer, och den oreparerbara tragedin som hotar dessa olyckliga blir mer och mer oundviklig." 105 Likaså utsattes muslimer i resterande delar av Kaukasus för alla tänkbara kriminella aktiviteter. Ingen regering kunde bevittna dessa övergrepp med likgiltighet, i synnerhet då folkmordet berörde ett religiöst och etniskt besläktat folk i angränsande områden. Med hänsyn till dessa överväganden och eftersom nödlägen i kriget krävde omedelbart utnyttjande av de transkaukasiska järnvägarna, begärde den osmanska regeringen nu ett slutgiltigt svar angående villkoren uppsatta den 11 maj "såväl som det nya förslaget om justeringen av gränserna, vars text jag har äran att härmed presentera". Endast ett villkorslöst accepterande inom 72 timmar skulle garantera en vänskaplig uppgörelse mellan de två regeringarna. Under tiden skulle de tillfredsställande relationerna bibehållas, endast om "den turkiska militära aktiviteten i södra Kaukasus inte möter något motstånd". 106 Gränsändringen som Halil hänvisade till var ett krav på ännu mer territorium. Det osmanska imperiet skulle annektera ytterligare områden i uezderna Alexandropol och Etchmiadzin, nära hälften av uezderna Jerevan och Sharur-Daralagiaz och, med undantag för ett litet distrikt runt Ordubad, hela uezden Nakhichevan. Med ultimatumet i handen förberedde transkaukasierna sin avfärd mot Tiflis. 107
|
