Nya Armeniens försvarsstyrka försvagades fr.o.m. 1300-talet på grund av de ständiga konflikterna mellan de regenter, som ville förena de armeniska och katolska kyrkorna, och majoriteten av den armeniska adeln och själva folket som med alla medel ville hålla fast vid sin gamla tro. Kungens intresse för detta mål, vilket aldrig uppnåddes, var en önskan att få västvärldens tycke och intresse för Nya Armenien.
En sak är säker och det är att Nya Armeniens epok och dess överlevnad, omringat av fiender efter de korsridderliga staternas fall, kunde förverkligas endast genom att detta land de i uppbyggnaden av samhället och dess organisation varit mer beroende av sin etniska enighet än det arshakouniska Armenien på det armeniska höglandet.
Samtidigt så hade Nya Armenien, tack vare Levon II:s ansträngningar och arbete, erhållit en sådan lysande organisation och framstående hov att det inte på något sätt var sämre än någon annan av de modernaste samtida staterna.
Landets viktigaste ämbeten var följande: högst upp fanns överbefälhavaren. Denna titel var samma som i det gamla Armenien och hette "Sparapet" på armeniska och hade nu fått en västerländsk benämning och kallades för Connétable. Utöver posten som överbefälhavare tillade Levon II även ämbetsposten marskalk inom den armeniska armén. Förutom dessa två titlar fanns även kanslern som agerade som utrikesminister så väl som inrikesminister. Sedan kom den kungliga skattemästaren/kassören, eller Procsimus, vilken ansvarade för rikets tillgångar. Därefter kom flottans amiraler vilka ansvarade för hamnen, och sedan administratörerna som ägnade sig åt tullens uppgifter och svarade inför kungens skattemästare.
Och till slut kom ambassadörerna som ofta skickades som Nya Armeniens representanter till de korsridderliga staterna, Bysans, de muslimska sultanerna i Armeniens grannskap, Rom, Neapel, Genua, Venedig och t.o.m. till de engelska, franska och tyska hoven.
Levon II försåg även Nya Armenien med ett nytt justitiesystem. För detta antog han Antiokhias juridiska system som i sin tur hade Jerusalem som förebild. Det är allmän erkänt att dessa juridiska system som hade skapats av korsriddarna i Orienten var mer fulländade än något annat dåvarande system i västvärlden.
Precis som andra latinska korsridderliga stater, skapade Levon II en kunglig högsta domstol som stod högst upp i det juridiska systemet med kungen eller hans representant som dess ledare. Denna högsta domstol, vars säte var i Sis, var landets högsta dömande organ och behandlade fall med baroner och storadel som stod inför rätta. Men även konflikter mellan kungens undersåtar och utlänningar löstes här. Ett steg lägre än denna instans fanns en annan domstol vilken var en kopia av de borgerliga domstolar som fanns i västvärlden. Och till sist, förutom dessa domstolar, fanns dömanderätten hos baronerna över samhällets folk, klostrens präster över deras undersåtar och utländska prästers över deras efterföljare och till slut de genuesiska och venetianska konsulatdomarna.
Som vi tidigare har påpekat var det bara den kungliga högsta domstolen som kunde utfärda en dödsdom och alla borgerliga furstar var skyldiga att anmäla de fall som berördes av dödsdomar till denna instans.
|
