Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 81 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Modet och kunskaperna i krigsföring hos armenierna bevarades under hela denna period och de använde sig av dessa egenskaper, inte bara vid försvaret av sitt land mot fiendens arme, utan även under deras tjänstgöring som legionärer i andra länders arméer. Sassaniderna använde oftast de armeniska feodala arméerna mot de upproriska stammarna i Kaukasus som var till deras ständiga besvär, men även mot turanierna i Turkistan då dessa ständigt hotade Persiens norra gränser. Även Bysans använde armeniska arméer, bl.a. när under 500-talet då den bysantinska kejsaren Mauricius, efter att slagit ner upproret i Armenien och invaderat den västra delen av Armenien, istället för att begära skatter och skadestånd nöjde sig med att använda det armeniska kavalleriet under krigen i Trakien. 55

Men förutom de armeniska soldaterna som tjänstgjorde i den armeniska armén så fanns det ganska många armeniska soldater i den bysantinska armén, som var frivilliga eller legionärer, och som antingen fanns i den delen av Armenien som var under bysantinskt styre eller de delar som först hade varit under persiskt och sedan under arabiskt styre. Dessa utgjorde eliten i den bysantinska armén. Förutom detta kommer vi att beskriva berätta mer ingående om de armeniska soldaterna i den bysantinska armén i kapitlet om relationerna mellan Bysans och Armenien.

Och till slut, som vi tidigare har nämnt, så använde de arabiska kaliferna dessa armeniska soldater mot upprorsmän, t.ex. ledare i iranska Kurdistan och Azerbajdzjan när dessa fick tankar om självständighet och separation. Men den allra viktigaste insatsen som den armeniska armén gjorde för araberna, var deras insats i krigen mellan araberna och de förskräckliga khazarerna, d.v.s. den turaniska stammen som bodde i norra Kaukasus fram till floden Donau, en stam som ofta genom bysantinsk provokation anföll arabernas område. Under krigen åren 717, 722, 727 och 813 spelade armenierna en avgörande roll, bredvid de arabiska trupperna, när man körde ut khazarerna ur Kaukasus och bortom Transkaukasiens bergskedja.

Därför kan man säga att under dessa fyra långa sekler då Armenien hade förlorat sin självständighet, spelade det armeniska folkets krigiska drag en viktig roll i nationens liv, och viktigast av allt var att det var tack vare dessa egenskaper som Armenien med ledning av sina stora prinsar kunde bevara sin religion och även om Armenien inte längre var ett enat självständigt land kunde det överleva som flera mindre furstendömen som tillhörde olika stora armeniska adelsfamiljer.

Följande är några rader från Laurents stora verk om Armenien under arabernas styre, i vilket Armeniens militära aspekter har sammanfattas som följer: "Armenierna levde under ständigt beväpnat tillstånd och under fanan. Detta levnadssätt hade fått dem att uppnå stora framgångar och skapa ett enormt kungadöme, men kunde senare inte skydda dem från att hamna under främmande styre. Samtidigt hade detta liv hjälpt dem, oavsett styre, att förhindra att den främmande makten skulle gå hur långt som helst med sina påtryckningar och krav. Araberna hade gett upp att med våld försöka påtvinga sin makt på denna beväpnade och nyttiga nation. Skälet var det att armenierna använde alla sina tillgångar och krafter i försvaret av sitt land och landets naturliga skepnad förenklade deras uppgift. Armenien är ett land täckt av höga berg och ojämna och hårda klippor med djupa dalar och alla dessa faktorer skapade ett utmärkt försvar. Armenierna tålde aldrig arabernas ständiga närvaro i deras land, förutom i vissa städer i Aras och Eufrats dalar och t.ex. så hade deras adelsfamiljer lämnat sin huvudstad, Dvin. På andra platser där armenierna fortfarande hade makten började man förbereda sig för ett hårt motstånd. De bodde i starka fästningar som var belägna bland höga berg och på höga klippor, verkliga örnnäste, där de skyddade sina liv, sina skatter och förberedelser för krig från araberna. I några av dessa hade man förberett försörjandet av invånarna i och runt om fästningen för en lång tid. Med andra ord var Armenien en stor och stark fästning med flera sammanhängande borgar och erövrandet av det var väldigt svårt för araberna vilka stod maktlösa. Armenierna var respektingivande krigare, eftersom de annars inte kunde försvara större delen av sitt nationella rike, även om de aldrig hade lika många soldater som araberna. Den armeniska feodala armén hade cirka 15 000 man och med mobiliseringen av bönderna bestod landets armé av cirka 40 000 man. Uppenbarligen räckte aldrig denna siffra för försvarandet av ett så stort område, något som frestade grannarna och araberna att skicka styrkor för att erövra Armenien, styrkor som ibland bestod av fler än 100 000 man. Förutom den militära delen fick det armeniska folket stå ut med många motgångar under sitt vardagliga liv, då araberna som kontrollerade vissa städer drev in höga skatter och styrde enligt sina egna lagar. Mot dessa plågor, kunde armenierna inte göra någonting annat än att förlita sig på sin styrka och list. De tillbringade sina liv på att vara beredda att ta skydd bland de höga bergen vid eventuella hot eller att tålmodigt vänta i sina örnnästen på det perfekta tillfället för att återta det som de hade blivit bestulna på." 57