Torghoul lämnade Armenien för att erövra andra länder vilka gick lättare att besegra, men vände sig år 1054 återigen mot Armenien. Denna gång var Bysans hjälplöshet totalt och armenierna som ännu en gång lämnades åt sitt öde stod själva för försvaret av sitt hemland. Torghoul ledde sina styrkor återigen mot Arzen och sedan mot Kars. Den armeniske ledaren Tatul, som i hast hade samlat ihop en styrka, försökte stoppa turkarna men besegrades och togs till fånga. Under striden sårades en av Torghouls omtyckta befälhavare vid namn Asuran och ramlade till marken. Torghoul vände sig till Tatul och sa: "Om Argun överlever sitt sår kommer jag att låta dig leva om inte så dödar jag dig för att hämnas hans död." Den djärve armeniske ledaren svarade: "Om han har sårats av mitt slag så kommer han inte att överleva." 92
Återigen stod Armeniens fästningar i Ani och Manazkert mot de seldjukiska turkarna. Även i provinserna i den bysantinska delen av Armenien Minor, t.ex. Ourfa och Malatya visade armenierna ett mirakulöst hårt motstånd och var de enda krafterna som kompenserade för Bysans totala maktlöshet och lyckades stå emot turaniernas anfallsvåg och t.o.m. lyckades besegra dem vid några tillfällen. 93
Dock, med tidens gång, var utgången av armeniernas motstånd som kompenserade för Bysans maktlöshet 94 i kampen mot turanierna dömd att sluta till turaniernas fördel.
Efter Torghouls död lyckades hans efterträdare och broder Alp Arsalan att erövra staden Ani år 1064. Bagratouniernas gamla och ståtliga huvudstad plundrades och jämnades med marken och större delen av dess befolkning massakrerades eller togs till fånga och såldes som slavar. Krönikörer berättar att anfallarna hade ett svärd i varje hand och en kniv i munnen och att "befolkningen skördades som gräs".
"Det skedde en sådan massaker och förstörelse att inga ord kan beskriva det. Blodet rann som bäckar på gatorna och torgen. Tusen och åter tusen människor mördades och de som sökte skydd i kyrkornas helgedom dog under de brinnande ruinerna." 95
Så fort denna fästning som vaktade västvärldens port, d.v.s. Ani, togs ur spel vällde turanierna in i Mindre Asien. Kejsar Romanus IV försökte förgäves att stå emot dem. År 1071 kom han ända fram till Manzikert där hans armé drabbade samman i ett avgörande slag mot de seldjukiska turkarna som leddes av Alp Arsalan. I armeniernas frånvaro, vilkas makt hade förintats av det blinda hatet från Bysans, kunde detta slag egentligen bara sluta på ett sätt, nämligen med ett förnedrande nederlag för Bysans. Den östromerska armén besegrades och Romanus IV togs till fånge.
På detta sätt kunde de seldjukiska turkarna erövra hela Mindre Asien och förvandlade ett av världens mest fruktsamma områden, som var grunden för Bysans egentliga makt och som räknades till dess källa för rikedomar och dess armé, till en öde plats genom att mörda dess invånare och förstöra dess byggnader. Detta blomstrande och fruktsamma land förstördes under några korta decennier till en sådan grad att det än idag, nära 1000 år senare, fortfarande inte kunnat återhämta sig. 30 år efter slaget i Manzikert hade turkarnas förstörelse framskridit till en sådan grad att europeiska korsfarare på vägen från Nicea till Tarsus, som gick igenom Mindre Asien vilken en gång var källan till grödor för den moderna världen, var nära att dö av törst och svält.
|
