Vid sin ankomst till Tiflis intog Ozakomen den förre vicekungens residens, bad om stöd från Transkaukasus folk och deklarerade sina mål:
- att garantera religionsfriheten,
- att erkänna kommunala självstyren,
- att inrätta zemstvo-systemet med bred lokal jurisdiktion,
- att ombesörja valet av domare,
- att förbättra transportvägarna och kommunikationsmedlen så väl som att skydda befolkningen mot rånarbrigader,
- att studera problemen med utbildning, militärtjänstgöring och andra vitala frågor. 42
Ozakomen undvek förpliktelser angående den kritiska landreformen och omfördelningsfrågan men försäkrade samtidigt bönderna om att den kommande konstituerande församlingen skulle möta deras behov, men fram till dess borde de avstå från att överta fälten, de skulle fortsätta bekämpa anarkin och utföra alla sina tidigare etablerade förpliktelser, inklusive betalandet av skatter. 43 I april utsåg Ozakomen den "Tillfälliga kommittén för markfrågor" för att "planera likvideringen av de sista spåren av träldom", men i juli varnade kommittén återigen bönderna och bad dem att respektera otillgängligheten av marken fram till dess att den slutgiltiga lösningen hade antagits eftersom den legala regeringen i Ryssland inte skulle erkänna några beslagstagare. 44 De intet ont anade bönderna i Transkaukasus, precis som de i hela Ryssland, vägrade vänta på påbuden från det fortfarande ickesammankallade konstituerande församlingen. Som brukare av jorden, resonerade de att marken och rätten att konfiskera den från den utsugande överklassen var deras. Rysslands bönder stöddes ovillkorligen i sin logik och spontanitet endast av det bolsjevikiska partiet. 45
Det var inte bara Ozakoms jordbruksåtgärder utan även deras administrativa åtgärder som bedömdes som oanvändbara av majoriteten av Transkaukasus invånare. I april bildades regionala grenar av den speciella kommittén, men den förskansade tsariska mekanismen hos regeringen var inte lätt att undantränga. 46 Från Bayazid i Västarmenien kom klagomål på att före detta tsariska officiella fortsatte att förtrycka och avväpna befolkningen, medan kurdiska stammedlemmar obehindrat fick genomföra sina räder mot de kristna byinvånarna. Andra armeniska bönder bad upprepade gånger om att deras tillhörigheter som hade konfiskerats på order av general Ianushkevich år 1916 skulle återlämnas. Både muslimer och kristna i Jerevans Daralagiaz protesterade mot utnämningen av en förre detta tsarisk agent, Vekilov, till posten som kommissarie i uezden. 48 Från Shushi och Elisavetpol kom rapporter om att revolutionen inte hade medfört några administrativa förändringar förutom i de högsta kretsarna och att matbristen höll på att få farliga proportioner. 49 I motsats till detta klagade markägarna och t.o.m. den armeniska kyrkan till Ozakomen på anarkin bland bönderna och på det illegala övertagandet av mark. 50 Oroad av liknande rapporter, krävde Papadjanian att Jerevans guvernör och kommissarien för Lori skulle genomföra bestämda åtgärder mot de laglösa byborna. 51 Dock kunde varken den provisoriska regeringen, Ozakomen eller ens sovjeterna hålla jämna steg med kraven från Rysslands landsorter, krav som så lämpligt utrycktes i bolsjevikernas antagna slogan, "Fred och jord".
|
