Med Khandjian undanröjd började Berias utsedde ledare för det armeniska paritet, Hajk Amatouni, en utrensning för att bli av med det nyupptäckta kätteriet, "Khandjianismen". I hela Sovjetunionen höll man på att avlägsna alla avvikande, och till om med milt kritiska, politiker från deras ämbeten. Under år 1937 höll dessa på att arresteras, ställas inför rätta och sköts antingen till döds, skickades i exil eller till fängelse och arbetsläger. Uppenbarligen var farten och intensiteten hos utrensningen i Armenien inte tillfredställande för Stalin och de armeniska politikerna. Amatouni och hans ställföreträdare, Stepan Agopov, beskylldes för mildhet. Trots kritiken från Moskva avlägsnade inte de armeniska kommunisterna sina ledare och återvalde dem till deras höga poster. Då beslutade Politbyrån i Moskva att ingripa direkt och sätta stopp för denna olydnad. Den 8 september 1937 skrev Stalin till den armeniska centralkommittén och anklagade dem för att mörklägga armeniska folkets fiender. Två veckor senare anlände två av Stalins närmaste män, Georgi Malenkov och Anastas Mikoyan, till Jerevan tillsammans med Beria. Det årsgamla ledarskapet för det armeniska partiet arresterades och Berias skyddsling, Grigor Haroutunian (Aroutiunov), före detta ledare för Tbilisis partikommitté, utnämndes till förstesekreterare i Armenien. Man började omedelbart decimeringen av de armeniska kommunistiska leden. En efter en arresterades de personer som hade styrt Armenien under de första femton åren och sköts till döds: Aramayis Erzinkian (1879-1937), kommissarie för jordbruket (1921-1930); Sargis Kasian (1876-1937), chef för den första sovjetregeringen i Armenien; Avis Nurijanian (1896-1937), medlem i den första regeringen; Sahak Ter-Gabrielian (1886-1938), armenisk representant i Moskva (1921-1928) och ordförande för Rådet för folkens kommissarier i Armenien (1928-1935); Hajk Hovsepian (d. 1937), före detta chef för det armeniska Kommunistpartiet; och Hajk Amatouni, som av Beria hade utsetts till att leda partiet efter Khandjians död.
Utrensningarna drabbade inte bara partitopparna utan även de lägre graderna så väl som de ickekommunistiska intellektuella. Författaren Aksel Bakunts föll offer för brottet "borgerlig nationalism". Den ledande sovjetarmeniska poeten Yeghishe Tcharents, som tidigare hade varit en av de mest ivriga anhängarna till sovjetiskt styre i Armenien anklagades för "högeravvikelse" och nationalism på grund av hans poem "Meddelandet". På ytan verkade poemet bestå av standardverser som lovordade Stalin, men när man vertikalt läste andra bokstaven i varje rad kunde man se ett hemligt meddelande: "Å du armeniska folk, din enda befrielse ligger i din enade styrka!" Tcharents dog i fängelse, så som Vahan Totovents, en lysande novellförfattare från Västarmenien. Få författare var lyckligt lottade som Gurgen Mahari som decennier senare kom ut ur Stalins fängelse för en kort tid av frihet vid skymningen av sitt liv.
Historiker är fortfarande oeniga om motiven bakom de stora utrensningarna mellan 1936 och 1938. Kanske gav resultaten några ledtrådar till skälen för den massiva blodutgjutelsen. När man, år 1939, satte stopp för utrensningarna, satt Stalin säkert på sina autokratiska maktpositioner. Inga fraktioner eller prominenta personligheter utgjorde längre något hot mot hans absoluta styre. Parti- och de politiska ledarna hade tämjts med den politiska policyn, NKVD, och Stalin kvarblev outmanad fram till sin död år 1953. Ett annat stort resultat av dessa utrensningar var avlägsnandet av den äldre bolsjevikiska generationen från auktoritära positioner. Männen och kvinnorna som hade genomfört revolutionen, lett landet genom perioden för inbördeskrig, NEP och den tidiga Stalinrevolutionen, eliminerades obarmhärtigt och en yngre generation bestående av tekniker och chefer tog deras plats. Denna "Stalingeneration" skulle stanna kvar vid makten ända in i 1980-talet. En styrande elit, mer kosmopolitisk och spränglärd inom den förrevolutionära marxistiska rörelsen, hade avlägsnats fysiskt. En annan, till majoriteten rekryterad från arbetarklassen och den tekniska intelligentian och uppenbarligen mer lojal mot den nya ordningen höjdes snabbt till de administrativa positionerna, belönades med makt, prestige och privilegier. Och till slut satte utrensningarna stopp för någon som helst avsikt hos de regionala eller republikernas ledare till autonomi från centralmakten. Stalinismen skapade ett hypercentraliserat politiskt system i vilket alla viktiga beslut togs i Moskva och sedan kommunicerades nedåt till lojala och icke frågeställande underordnade.
|
