I verkligheten var den armeniska kyrkans självständighet från Bysans, som snabbt hade fått hela den kristna Orienten under sin vilja för att även öka sitt politiska inflytande, en nödvändighet att kunna överleva som en egen nation och ett eget folk utan att lösas upp i den bysantinska kulturen.
Resultaten av skapandet av den armeniska självständiga kyrkan var att Armenien inte måste vara starkt beroende av väst. Bysans och Rom beskyllde senare kontinuerligt Armenien för denna separering. Utan tvekan förekom perioder, så som korstågen, då Bysans och Vatikanen skyddade armenierna, men dessa allianser var ytterst politiska åtgärder, och inte religiösa, då det var de politiska intressena som var gemensamma med Armeniens.
Dessutom vet vi att både den ortodoxa och den katolska kyrkan försökte framstå som mycket mer liberala och milda gentemot andra religioner och hedniska folk jämfört med den policy de drev mot andra kristna trosriktningar vilka de kallade för avfällingar.
Bysans, i synnerhet, Roms oförtjänte arvtagare med sin extraordinära historia angående religiösa frågor, visade en otrolig blindhet och fanatism. Det hat och illvilja som Bysans hade fått mot Armenien på grund av den religiösa brytningen tvingade det till ytterst ologiska, grundlösa och idiotiska åtgärder, handlingar som öppnade dessa östliga provinser för fientliga anfall (försvagandet av Armenien och senare delningen av landet på 1000-talet under den armeniska dynastin bagratouniernas tid, fientlighet mot det Nya Armenien och ridderliga stater under korstågen och religiösa förföljelser i Bysans armeniska provinser).
Men om existensen av en självständig nationell kyrka i Armenien minskade den hjälp som landet kunde ha fått från väst i dess kamp mot yttre hot, så är det samtidigt samma kyrka som Armenien är tacksamt mot för sin överlevnad. Det var också samma intensiva kärlek till sin kyrka som fick armenierna att försvara sin religion. Därmed blev inte den självständiga kyrkan orsaken till försvagandet av landet, utan förstärkte det. Denna kyrka hade skänkt en ny identitet till sitt folk, utan vilken armenierna högst sannolikt skulle ha försvunnit bland Bysans otaliga kulturer.
Som Macler har beskrivit har denna envishet hos armenierna angående sin kyrka kanske gjort dem utan vänner men samtidigt försäkrat deras politiska existens.
Denna konflikt mellan Bysans och Armenien, tillsammans med det motstånd som armenierna visade under sassanidernas styre och senare under arabernas, övertygade först de elddyrkande perserna och sedan de muslimska araberna att låta bli att försöka omvända armenierna till sina egna religioner.
Till slut är det värt att påpeka att Armenien var orsaken till uppkomsten av en speciell teologi som inte längre finns idag, nämligen Paulicismen som man kan säga var en föregångare till reformprotestanterna. Denna teologi skapades under 600-talet i Mindre Armenien som var under bysantinskt styre och bekämpades hårt av Konstantinopels ortodoxa ärkebiskop, men även av den armeniska kyrkan själv. Bysantinska kejsare flyttade senare flera av dessa paulicister till Antiokhia och Makedonien och dessa predikade och spred sin tro bland folken i Bulgarien och Jugoslavien och omvände flera av dem. Det var just dessa nykonverterade som blev de bulgariska bogomiler som i sin tur starkt påverkade albigerna och hussiterna i Tjeckoslovakien. 23
|
