Då ottomanska regeringen på den tiden inte förnekade folkmordet under 1915-1916 så utnyttjade den närvaron av armeniska styrkor i ryska armén för att rättfärdiga sin omänskliga förintelse av armenier och här är det på sin plats att vi sprider till ljus över dessa armeniska förbands sammansättning och roll. De 10 000 armenier som utgjorde dessa bataljoner var för det mesta östarmenier, vilka efter att ha frikallats från militärtjänstgöring, hade skrivit på frivillig tjänstgöring. Till dessa östarmenier tillkom, för varje dag, en ökande antal västarmenier. Dessa tillhörde de 150 000 ottomanska armenier som till följd av sultan Abdul Hamids massakrer och förtrycksregim och förföljelser under 1912-1914 hade flytt till Transkaukasien men även de som hade överlevt 1915 års folkmord och kunnat ta sig till Transkaukasien. Dessa grupper tog sig till dessa bataljoner för att hämnas morden på sina familjer och landsmän.
Dock kunde existensen av armeniska bataljoner vid den kaukasiska fronten knappast på något sätt rättfärdiga den turkiska regeringens folkmord på armenier. Det räcker bara om vi påminner om att vid samma tidpunkt fanns en tjeckoslovakisk bataljon i den ryska armén vid den österrikiska fronten men den österrikisk-ungerska regeringen kom aldrig på tanken att utrota de tjeckoslovakiska folken i sitt imperium. Likaså visste hela tiden den ryska regeringen att det fanns en polsk bataljon, under ledning av den framtida marskalk Pilsoleski, där ett antal polacker från Ryssland slogs i den österrikisk-ungerska armén mot Ryssland men även här resulterade detta aldrig i att Ryssland skulle starta ett folkmord på alla polacker i Polen. Men varför gå så långt bort? Från allra första början på världskriget bildade Turkiet ett georgiskt förband för kriget mot ryssarna. Dessutom, det som Västarmenien hade fått genomgå och hade upplevt både under sultan Abdul Hamids tid och under den nya turkiska regeringens styre gav, utan tvekan, de överlevande armenierna från folkmordet rätten att vilja slåss i leden hos Turkiets fiender. Precis som Mazarik, grundare till Tjeckoslovakien kan man säga att: "Ingen handling i försvarandet av sin anständighet och sitt folk kan betraktas som förräderi mot sitt land".
Andra sätt på vilka armenierna deltog i första världskriget var västarmeniernas motstånd mot det turkiska förtrycket och försöket till förintelsen till den armeniska nationen. Dessa strider kännetecknades av försvaranden i Van, Shatakh, Sasoun, Sarighamish, Ourfa och Musa Dagh som kanske tillhör de mest hjältemodiga perioderna i första världskriget 20. Dessutom kan vi nämna hur en välkänd officer vid namn Nojlus, som vid armeniernas försvar av Van befann sig bland de turkiska styrkorna, lovordade armeniernas mod: "Jag har under hela min militära karriär inte sett så pass hatfulla strider som de i Van mot armenierna. De några få byggnader som vi lyckades ta ifrån dem satte vi eld på av rädsla för att armenierna skulle återta dem under natten och bunkra sig där... Den 26 april 1915, efter noggranna förberedelser för att anfalla med artilleri, försökte vi int deras huvudfäste i Stora Ghonagh. De försvarade varje hus precis som en stark fästning och vi måste omringa varje hus var för sig. Vi förstörde hela byggnaden genom eld från vårt artilleri. När vi började offensiven såg vi, till vår överraskning, armenier som dök upp bland ruinerna och med ett otroligt mod började skjuta mot oss". 21
Dessa hjältedåd har haft så stora påverkan på de militära operationerna att högrankade tyska och österrikiska officerare i den turkiska armén har noterat dem i sina memoarer. 22
Senare, år 1917, bekräftade den franska regeringen den armeniska nationens rättigheter genom att bilda en armenisk legion, en legion vilken precis som de polska och tjeckoslovakiska legionerna bestod av flyktingar i Frankrike. Denna armeniska legion som bestod av armenier från andra utländska förband, armeniska frivilliga från Europa och USA, överlevare från striderna i Musa Dagh och några av folkmordets överlevande vilka hade lyckats ta sig till de allierades styrkor i Mesopotamien och Palestina, deltog vid fronten under franska flaggan i striderna under september 1918 vilka resulterade i krossandet av den turkiska fronten i Palestina och Syrien. Vid striderna för att penetrera den turkiska fronten under den 19 september 1918 befann sig den armeniska legionen ansikte mot ansikte med det enda tyska regementet i turkiska armén vid Palestinas front och kunde med en stark offensiv inta deras ställning. 23
Några dagar senare skickade britternas överbefälhavare, marskalk Alenhy, följande telegram till den armeniska internationella delegationen i Paris: "Jag är stolt över att ha ett armeniskt förband under mitt befäl. Detta förband stred väldigt modigt och hade en stor del i vår seger".
Även i södra Persien utgjorde armenierna kärnan i "Persiens sydliga musketörer" och detta var ett förband som engelsmännen hade organiserat för försvaret av detta viktiga område mot tyska och turkiska angrepp.
På så sätt, fanns det vid slutet av första världskriget inte längre något Västarmenien som då hade tömts på sina 1 800 000 armeniska invånare och fallit offer för den panturaniska policyn. Men en armenisk armé höll på att bildas vid samtliga fronter som det första tecknet på Armeniens framtida regering för att fortsätta kampen under de allierades fanor och återta Armeniens plats i geografiböckerna som en fri och självständig nation.
Fr.o.m. denna stund var det armeniska folkets framtid intrasslad i dessa allierade flaggors trådar. 24
|
