Georges Clemenceau, som ägnade all sin kraft åt Armeniens fråga, har i de hetaste stunderna under illdåden i Armenien och sin kamp mot tystnaden skrivit det följande: "Det är inte längre möjligt att utge sig för att vara ovetande och okunnig. Sanningen har kommit fram och hyckleriet hos våra europeiska makthavare kan inte längre lura någon förutom deras inkompetenta fega samarbetare." 331
Man kan nämna många liknande franska uttalanden men vi nöjer oss med de vackra orden hos Albert Vandal som skriver: "Man säger att Frankrike har expanderat i världen på bekostnad av de förtryckta och förslavade. Det är till en viss del sant om Orienten och är i stor utsträckning det samma som har skapat det egenartade inflytande och egenskaper som Frankrike besitter. Detta inflytande har ingen like. Om man där, d.v.s. i Orienten, respekterar Frankrike så är denna respekt densamma som de visar för andra imperier och Frankrike tynger över Orienten med sin existens och tyngd. Det som är Frankrikes ära är de tankar som dessa folk hyser om det... låt dem inte säga att Frankrike som tidigare var världens tänkare och handledare av stora tankar inte längre brinner för högre och ärorika tankar, att den inte längre slås för ord som internationell rättvisa och medkänsla för sina medmänniskor och slutligen låt dem inte säga att främlingen som år 1871 lyckades stycka vår kropp även har lyckats tömma Frankrikes hjärta på känslor." 332
I USA visade majoriteten av allmänheten sin symapti för Armeniens fråga och det var endast Gordon Bennet, chefredaktör för New York Herald, som gick mot strömmen och tog sultanens sida i sin tidning och det på grund av det kungliga mottagande som sultan Abdul Hamid arrangerade för honom i Konstantinopel då sultanen var underrättad om Bennets stolthet och fåfänga. En stor politiker har sagt att: "När man ska mäta en person måste man först bortse ifrån personens stolthet och egoism och sedan se vad som kvarstår." Herr Gordon Bennets mammondyrkande journalistpenna i Konstantinopel, d.v.s. herr Whitman, förstod att förvrida sanningen om händelserna och försvara mördarna.
Det bör påpekas att under dessa händelser visade flera av amerikanerna, vilka var där som konsuler, lärare vid universiteten eller missionärer ett stort mod och en beundransvärd inställning.
I Tyskland, trots beslut från kejsar Wilhelm II som t.o.m. hade gått så långt som att förbjuda folksamlingar till armeniernas försvar och insamlingar till massakrernas offer, fanns en grupp människor med den oförglömliga Johannes Lepsius i spetsen vilka fortsatte kampen för armeniernas rättigheter med sina tidningar så som Christliche Welt, Frankfurter Zeitung och Reichbote, och förde fram rösten för denna kamp bland den rådande officiella tystnaden hos de förslavade medierna i landet.
Denna grupp som hade samlats runt Lepsius bestod av personer som professor Rade, lärare vid universitetet i Marburg, Eduard Bernstein, ledare för socialdemokraterna, historikern Paul Rohrbach, professor Marquart, lärare vid universitet i Berlin, Lohmann och Stier vilka utgjorde kärnan i Deutsche-Armenische Gesellschaft.
Vi bör även nämna de outtröttliga ansträngningarna till armeniernas förmån från änkekejsarinnan Fredrika, dotter till drottning Viktoria, som förgäves försökte att få sin son, Wilhelm II, att ingripa till armeniernas fördel. 345
Schweiz var också ett land där massakrerna under 1894-1896 i Armenien väckte stor vrede och avsky hos allmänheten. Deras protester i form av 10 000-tals underskrifter överlämnades till den federala regeringen och denna regering, tillsammans med den engelska, har äran av att ha anklagat den ottomanska regeringen för de begångna brotten.
|
