De föreslagna termerna var bittra för armenierna vilkas förhoppningar och drömmar för territoriet, sedan länge ockuperat av den ryska armén och till största delen fortfarande i händerna på de inhemska trupperna, skulle krossas. Dock, väl medveten om att isolerade skulle en större tragedi vänta armenierna, röstade Dashnaktsoutiun enhälligt för freden på Seimens grunder:
- Seimen var auktoriserad att förhandla om fred.
- Freden med Turkiet skulle vara permanent.
- 1914 års gränser skulle återställas.
- Delegationen skulle försöka garantera rätten till självbestämmande för östra Anatolien, och i synnerhet för Västarmenien, en autonomi inom ramarna för den osmanska staten. 121
Till att leda delegationen valde man A. I. Chkhenkeli, som av många ansågs vara den mest tyskvänlige mensjeviken i Tiflis och därmed det mest passande valet.
Avfärden planerades till den 2 mars, men just den dagen nådde Lev Karakhans enastående telegram Transkaukasus och framförde nyheterna från Brest-Litovsk om att axelmakterna försökte tvinga Ryssland att överlämna Kars, Batum och Ardahan "under förevändning om självbestämmande". Medan Seimen diskuterade vidare om Västarmeniens autonomi säkrade generalerna i Brest-Litovsk inte bara den ovillkorliga återställningen av de östra osmanska vilayeterna, utan även de tre sanjakerna som Ryssland hade belönats med i 1878 års Berlinavtal. Gegechkori och Chkheidze undertryckte sin förvirring för ett ögonblick och telegraferade, å kommissariatets och Seimens vägnar, till Brest-Litovsk, Sovnarkom, centrala Rada i Kiev, Odessas sovjet och regeringarna i London, Rom, Paris, Washington, Tokyo, Konstantinopel, Berlin och Wien och sade upp Brestavtalet, förklarade det ogiltigt i relation till Transkaukasus och annonserade att Tiflis-regeringen redan hade förhandlat fram en preliminär överenskommelse med Turkiet och höll på att skicka sina delegater till Trabizond. 122
Därmed stod Transkaukasus och vägde, från november till mars, mellan den bolsjevikiska segern i centrala Ryssland och de monsterlika visionerna om panturanism hos det osmanska imperiet. Genom att bilda en temporär administration med ansvar hos en permanent regering famlade Transkaukasus i sökandet efter en lösning på hur det skulle kunna förbli en del av Ryssland utan att erkänna dess nya herrar. Frågan besvärade muslimerna minst och armenierna mest. Bunden i en oärlig allians med sina transkaukasiska grannar protesterade armenierna mot varje handling som drev kilen djupare i gapet mellan Rysslands slätter och bergen i Kaukasus. T.o.m. ett samarbete med bolsjevikerna kunde sanktioneras om det skulle bygga en bro, en möjlig flyktväg till Ryssland. På slagfältet och på den diplomatiska fronten dinglade Transkaukasus i trådarna som drogs av Turkiet. I synnerhet februari hade varit fyllt med katastrofer. Eldupphöret i Erzindjan hade brutits och hela Kaukasus öde stod på en skör balansakt eftersom Trotskys "inget krig, ingen fred" hade tillåtit "mer krig, mer eftergifter". Och den 2 mars 1918 satt Transkaukasus fredsdelegation i Tiflis och undrade vad man kunde göra.
|
