Kurdernas invasion av Armenien, som även under tidigare perioder hade uppmuntrats av turkarna 89 men i synnerhet mellan 1877 och 1914 då de bosatte sig i Van, 1878, Moush och Erzurum har uppskattats till cirka 100 000 personer. Tyler, Englands konsul i Erzurum, rapporterade att så gott som alla kurder i denna provins egentligen var från Diyarbakir. 90
Denna fortlöpande bosättning av nomadiska kurder i armeniska provinser hade inte hamnat i skymundan för de europeiska stormakterna och de var medvetna om detta, åtminstone så länge de verkligen ville hålla fast vid sina förpliktelser enligt Berlin-avtalet. Därför påpekade representanterna för stormakterna i sitt brev, daterat till den 7 september 1880, att: "Nomadiska kurder som bor uppe i bergen och inte kommer ner till de bebodda slätterna förutom för plundring och skapande av oordning, får inte föras in i statistiken över invånare i varje provins." 91
Kurdernas emigration norrut och deras bosättning i armeniskbefolkade områden resulterade i det oundvikliga att landets produktion och inkomster minskade kraftigt då kurdernas närvaro innebar att delar av åkrarna som brukades av de armeniska bönderna omvandlades till betesmarker för kurdernas boskap. 92
Men det som verkade ha en större vikt i ottomanska regeringens planer var de konfiskeringar, övergrepp och trakasserier vilka skedde som en följd av denna immigration. Turkarna räknade onekligen med dessa illdåd och fanatiska egenheter hos det ottomanska imperiets folk och i synnerhet när själva regeringen medvetet gjorde allt för att göra livet hårdare och mer olidligt för armenierna så att dessa skulle tvingas massutvandra och lämna regionen. 93
En av experterna på östfrågor vars hållning är mer turkvänlig än det motsatta, W. S. Blunt, har beskrivit denna policy hos den ottomanska regeringen väl på följande sätt: "Sultanen uppmuntrade turkarna och kurderna att trakassera de kristna till den grad att de ska tvingas lämna faderlandet, så att man inte skulle tvingas bevilja Armenien något självstyre på grund av att majoriteten av invånarna var kristna." 95
Detta utnyttjande av kurderna för förintandet av armenierna var mer opassande av det skälet att armenierna, vid kurdernas uppror i mitten av 1800-talet 96, hade varit lojala mot det ottomanska styret och avfärdat kurdernas invit till samarbete mot den ottomanska regeringen. 97
Men de ottomanska makthavarna var ändå fast beslutna att utnyttja kurderna i förintandet och assimileringen av armenierna, trots den bitterhet som kurderna hade åsamkat turkarna (kurderna samarbetade med ryssarna under rysk-ottomanska kriget 1853-1856).
Baxton skriver: "Turkarna tyckte att även om kurderna inte duger till att betala skatt eller till att användas som soldater så kan de åtminstone utnyttjas för erövrandet av det av främlingar befolkade landet som var Armenien. Även om kurdernas civilisationsnivå var lägre än själva turkarnas så var det dock möjligt att kunna använda dem för förintandet av armenierna vilkas överhet i utveckling jämfört med turkarna inte kunde tålas av etablissemanget." 98
|
