Frankrike som nyligen, genom alliansen med Ryssland, hade kommit ut ur depressionen vilken landet befunnit sig i sedan 1870, anpassade sin inställning med sin nya allierade. 238 Det bör påpekas att, precis som Ryssland ansåg sig ha mött otacksamhet från folken på Balkan efter dess assistans under de kristna folkens befrielse under 1800-talet, så tyckte även Frankrike så då landet hade bistått med stor hjälp till skapandet av dessa nationer och fallit offer för Tysklands allians och visade sitt missnöje om Italiens otacksamhet. Frankrikes utrikesdepartement som hade tagit illa vid Bismarcks framgångar undergick en krisperiod, en period som det skulle lägga bakom sig då några år senare politiker så som Delcase, Cambon, och Barr 239 återförde det till dess gamla franska seder och traditioner.
I verkligheten så "visade man behovet av de individuella kalkylerna som fram till dess kanske inte var uppenbart... men efter en period av slapphet, i motsats till regeln, så gick folk i motsatt riktning och som kompensation till att de under en lång tid hade ignorerat den tillgängliga vinsten så ville de nu inte ha något annat än den omedelbara vinsten." 240
Trots det stora intrycket som dessa massakrer gjorde på den franska allmänheten så lyckades den franske utrikesministern, Gabriell Hanoto, att med hjälp av den underliga tystnaden som nyhetsmedier hade antagit om massakrerna i Armenien föra fram policyn om ickeinblandning. 241
Kritik av denna policy för Frankrikes riktiga intressen i Orienten har framförts på ett lysande sätt av politiker som Georges Clemenceau, Jean Jaurès, Etiene Lami, och Ernst Lavis. 242
Tysklands regering, som fortfarande var lojal mot Bismarcks policy, försvarade under hela denna period sultan Abdul Hamids envishet med att inte genomföra reformerna, något som England pressade Turkiet för.
Till detta ska tilläggas att sedan en tid tillbaka var Wilhelm II, Tysklands kejsare, om att erhålla Turkiets vänskap för att både få ett nytt område för expansion av Tysklands framtida ekonomiska aktiviteter, men även för att hitta en allierade för det eventuella kriget mot Ryssland.
Därför förde Tyskland en både fientlig och aggressiv linje gentemot armenierna och precis som Ryssland försvarade man teorin om ickeinblandning. Denna policy väckte reaktioner, inte bara hos den tyska allmänheten, utan även hos många av arméns befälhavare. 243 Däremot så kunde denna policy få mediernas, vilka var under Bismarcks kontroll, bekräftelse och stöd. 244
Wilhelm II gick så långt att han år 1898, med ett beklagligt kurage, bröt föraktets cirkel runt sultanen, som Clemenceau kallade för den "röde sultanen" och Gladstone för den "store mördaren", och besökte honom i Konstantinopel. 245 Marskalk von Waldesi skriver det följande i sina memoarer: "Kejsarens resa till Konstantinopel är bekräftandet av de brott som har begåtts mot armenierna. Denna beklagliga handling kommer inte att båda väl för oss." 246
|
