Tigran som var under anfall från alla håll och hade förråtts av sin egen son tvingades på knä mot Pompejus, som använde Roms politiska resurser tillsammans med sin krigskonst.
Kanske om Tigran inte gick lika långt i sin hunger på makt och inte hade som mål att regera över hela Mellanöstern, utan nöjde sig endast med ett mäktigt och homogent Armenien, så kunde han på något sätt hitta en balansgång där han kunde undvika sammanstöttningar, meningsskillnader vilkas resultat inte bara skadade Armenien utan för hela Mellanöstern och även för självaste Rom.
Precis som Jacques de Morgan skriver: Om Mithradates maktlystenhet var i kollisionskurs mot Roms policy om Mindre Asien så var det inte så fallet om Armenien alls. Detta land som var gränslandet mellan Roms erövringar och arsaciderna, Roms ärkefiende, kunde med sin blotta existens tjäna Rom på ett utmärkt sätt. 107 De Morgan skriver: "Tigran var en ädel prins och en kunnig krigare och om Mithradates inte hade dragit in honom i onödiga maktlystenheter så var Tigran en stor och djuptänkande politiker. Om han hade varit mer långsint skulle han ha kunnat skapa en ännu varaktigare dynasti. På ett eller annat sätt hade Armenien en dag blivit Roms spelpjäs i kampen mot arsaciderna, men detta skulle då bero på Tigrans egen tankesätt och kunnighet för att skapa en allierad för Rom i form av Armenien, inte en slav eller undersåte. Kompetensen och tankekraften hos Tigran II och det blod som det armeniska folket offrade modigt bar ädlare och bättre resultat än de bittra frukter som Armenien fick smaka under de kommande åren." 108
Dock var Tigrans handlingar inte helt fruktlösa och vissa av hans viktigare arbeten fick varaktig effekt trots de olyckor som ödet drabbade honom. Bland dessa kan man nämna den allians och enighet som han skapade i det armeniska höglandet. Denna sammanfogning mellan Armenien Major och Armenien Minor tillät ett homogent och armeniskt Armenien, även om inte som en mäktig makt men som en varaktig och sammanhållen nation, leva i ytterligare fem sekler mellan Persien och Rom. 109 Och till slut, precis som Toynbee fortsätter så börjar kontakten mellan Armenien och västvärlden på Tigrans tid. Innan Tigrans regeringstid var Armenien ett uppslukat land i östvärlden, men Tigran bröt denna instängda sfär och etablerade nya relationer med västvärlden.
Och Rom, som vi kommer att se senare, drog litet nytta från detta försvagade Armenien, en försvagning som hade orsakats av krig. Istället för den dynasti som hade förvandlats till en god vän för Rom och ett extra skydd för arsacidernas slag mot Rom, skapade man genom förnedring och försvagning av Armenien en fiende för Rom. Rom behövde en sådan sköld i sina krig mot Persien, krig som skulle på gå under flera sekler och krig som fortsatte även efter Roms fall då detta imperium efterträddes av Bysans och då arsaciderna i Persien gav plats åt sassaniderna.
|
